Sida 252
de fördömda patrullerna!... Jag vägade icke bära något vapen på mig.»
Den unge mannen kastade omkring sig sökande blickar, men han sökte fåfängt ett vapen.
Han trodde att han skulle upptäcka någon mensklig varelse på gatan, men Spökhusets trakt var för illa känd att kunna vänta någon besökande, allra minst på denna tid på dygnet.
»Ha,» yttrade han, rätande upp sitt hufvud; »ve mig, eländige! Jag står här och förhalar tiden och glömmer, att jag nära mig har vapen för ett helt regemente, samt att jag i egen ficka bär nyckeln till förrådet.»
Armand lemnade prestens hus, kastade sig in i den bekanta trädgården, störtade in i huset som stod deruti, samt befann sig snart i kammaren han förra året bebott.
Armand tände en lykta.
Kammarens bohag var ungefär i samma tarfliga skick som när vi sista gången besökte den unge arbetarens boning.
Armand drog sängen från sin vanliga plats och öppnade den derunder befintliga luckan, likväl icke dervid iakttagande de försiktighetsmått som vi förut en gång bevittnat.
Icke heller kunde man upptäcka den mystiska tråd, som förut varit dragen genom luckan och hade samband med det innersta af källaren.
Det är troligt, att dessa försigtighetsmått ansetts öfver-flödiga eller allt för vådliga af dem som efter Armands afresa haft källaren med dess förråd om händer.
Det gick denna gång följaktligen mycket hastigare för vår hjelte att krypa igenom den lilla källaren och sedan komma in i den större, på hvars golf han nedstälde lyktan.
Lyktan spred omkring sig ett matt sken, men man kunde likväl märka, att vapenförrådet blifvit betydligt tillökadt sedan vårt förra besök i den underjordiska rust-kammaren.
Armand kastade en blick öfver vapensamlingen.
Han tog genast ett par terzeroler och laddade dem. Han stoppade dessutom några patroner i sin ficka. Det var ingen brist på patroner, ty, i stället för en fjerding
Källa: Project Runeberg ·
