Sida 333
»Ja, det var tvä,» svarade Diane rodnande, ty Diane, liksom hennes vän, var merendels blek.
Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket ej var fallet med Adelai'des.
»Du bar då gifvit bort det andra?» frägade Adelaide.
»Ja,» svarade vännen med ännu starkare rodnad.
Det var nu Adelaides tur att fixera Diane.
Den senare lutade pannan mot sin hand, men Adelaide såg den röda färgen hastigt lemna rum åt den vanliga och hörde, hur Diane fruktlöst bemödade sig att qväfva den ihåliga hosta som skakade hennes bröst.
»Du lider, Diane!» yttrade Adelaide, läggande sin arm omkring vännens hals, »och jag har länge märkt det.. . men du, som hyser så innerligt deltagande för mina lidanden, unnar mig ej att visa mitt deltagande för dina... du har icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar mig, kanske mer än mycket annat.»
»Skulle jag icke ha förtroende för dig!» svarade Diane, lutande sitt ansigte intill barndomsvännens bröst.
»Så gif mig ett prof deraf!.. . Säg mig namnet på den dolda smärta som förtär dig... hvem vet, kanske det lyckas mig att finna något botemedel.»
»Intet botemedel, men kanske någon tröst, och trösten är ju ett barn af himmelen.»
»Tala, ty du talar till ett hjerta som älskar dig.»
»Nåväl, Adelaide,» sade Diane, kastande en blick kring boudoiren.
»Nå?»
»Jag älskar,» hviskade Diane, »ja, jag älskar!»
»Du älskar?»
»Ja, men älskar utan hopp, och kärlek utan hopp är förtviflan!»
»Min stackars Diane 1» yttrade Adelaide, slutande närmare till sig sin vän.
»Och den förtviflan som kärleken älskar har ingen annan gräns än döden!» fortfor Diane.
Adelaide fortfor att hålla sin vän omarmad.
Det var så mycket bon ville fråga; men ett ämne så grannlaga som detta gjorde, att hon sväfvade i ovisshet om hvilken fråga hon borde börja med.
Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började sjelf följande berättelse:
Källa: Project Runeberg ·
