Tillbaka Read Runeberg

Romaner 4. Sonen af Söder och Nord. Del 2

Originalsida 338
Originalsida 338
Originalsida 338
Originalsida 339
338–339

Sida 338

»Nåd, nåd för DianeI» ropade hon, kastande sig på knä för grefven och sträckande mot honom det lilla krucifixet; »nåd för hans skall som dött för oss alla, som endast

uppskattar och dömer oss efter våra hjertan! Nåd för hans

skull som gjort vaggan och grafven lika för oss alla!...

Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af

och dörl»

»Ni gör mig brydd, hertiginna,» sade grefven, i det han uppreste Adelaide och derefter kysste hennes hand; »antingen gifter sig Diane inom sitt eget stånd, eller gifter hon sig aldrig... Ni begagnar stränga medel, madame, när ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på korset, han bor i hela naturen . .. Han har gifvit guldet sitt förvaringsrum och jernet sitt. .. Han sammanblandade dem ej, ty han visste, att de endast som skilda hade sitt sanna värde... Så är det ock med jordens slägter, och så skall det alltid förblifva.»

»Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa,» svarade Adelaide; »det är jernet som öppnat dess port, och begge äro de till för att hjelpa och stödja hvarandra .. . Hvem gaf det ena slägtet rätt att förkrossa det andra? Är det ej af det helas förening som verldens lycka och fred beror? Hvem bad oss öppna grafvar der man endast borde odla blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul, i stället för att leende betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni gråta vid hennes graf, i stället för att i er dödsstund omgifvas af välsignande barn, vill ni förbittras af ett förebrående minne 1»

»Madame,» sade grefven, uppstigande, »ni skall ej mer tala till mig om denna ledsamma sak ... Man har beröfvat oss alla våra rättigheter, men man skall ej beröfva oss den enda som återstår, nämligen rättigheten att förfoga om vårt hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de Vandeul gerna dö, om hon ej kan värdigt lefval»

Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans hand, kysste den artigt och följde henne sedan till dörren.

»O min Gud!» suckade Adelaide, när hon väl kommit ur grefvens rum; »gifves det då ingen dygd nog stark att trotsa fördomens makt! .. . Evige himmel, haf förbarmande med din vanstälda jord!»

Källa: Project Runeberg ·