Sida 339
»Stackars min Adelaide,» sade Diane till den återkommande vännen; »jag vet nog, från hvilken du gick när du gick från mig, och till hvilken du nu återvänder... du gick från sorgen och återkommer till tröstlösheten utan något olivblad i din mun, du milda fridens dufval»
»Diane!» hviskade Adelaide, lutande sig öfver henne, »jag har ej fridens olivblad, jag har blott vännens deltagande tårar.»
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Det andra krucifixet.
Det knackade på dörren till boudoiren, hvarefter Dianes kammarjungfru visade sig.
»Den person hertiginnan väntat och flera gånger efterfrågat har ändtligen kommit,» underrättade kammarjungfrun.
»Hvem?» frågade hertiginnan tankspridd.
»Jag minns icke hans namn, men det är densamme som var här i går, den der arbetaren.»
»Ack, Armand Cambonl» sade hertiginnan och lemnade sin väns boudoir.
När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett hon för tillfallet bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax innanför dörren och väntande henne.
Det lilla kabinettet upplystes af en lampa med grön skärm öfver den mattslipade glaskupan, hvarigenom uppkom ett halfdunkel som gjorde det annars så smakfulla kabinettet något dystert.
Hertiginnan gick förbi Armand, som stod nästan dold i skuggan, och satte sig i en fåtölj vid bordet, hvarpå lampan stod.
Hon syntes fortfarande tankspridd och var det äfven i hög grad.
Källa: Project Runeberg ·