Sida 340
Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i boudoiren, och hon tycktes hafva glömt den vän som stod innanför dörren till hennes egen.
Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet i sina begge händer. Det var således blott dessa och en liten del af pannan Armand kunde uppfatta med sin blick.
Vår hjelte fann, att något nytt obehag bemäktigat sig den unga damen, men ehuru han brann af nyfikenhet att lära känna det, vågade han likväl ej bryta den tystnad hon syntes vilja iakttaga.
Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke bemärkt honom, oaktadt hon borde veta att han var inne, känna vi ej.
Säkert är likväl, att han hade behof af att hvila sig mot den dörrpost vid hvilken han stannat.
Men tystnaden blef för långvarig.
Den unga damen fortfor att stödja armarna på bordet och dölja ansigtet i händerna.
Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten. Då och då förde äfven han sina händer till sitt ansigte och i synnerhet till sina tinningar, som icke mer betäcktes af någon bindel.
Om en stråle af lampan kunnat falla på hans anletsdrag, skulle den ha funnit dessa lika bleka som väninnans i boudoiren.
Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och intet ord från henne vid bordet ville lifva dem.
Armands högra hand famlade efter låsvredet på dörren, och när han icke utan möda ändtligen funnit det, bröt han tystnaden med följande ord:
»Madame, ni önskade i går afton, att jag skulle komma hit klockan ett i dag, men det har varit mig omöjligt att infinna mig förrän nu ... Kanske ni befaller, att jag återkommer en annan dag?»
Antingen var den röst hvarmed detta sades för matt att kunna höras, eller också var hertiginnans hörsel lika frånvarande som hennes öfriga sinnen, ty hon svarade ej.
Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad.
Sent omsider började armarna på bordet röras och det hitintills dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif.
»O min Gud!» ropade hertiginnan, i det hon tog den gröna skuggande skärmen från lampan; »jag glömde att ni
Källa: Project Runeberg ·