Teaterstycken 2

144

JBRNBÄBABEtf.

Nionde scenen.

DE FÖRRE. ANNA (bärande tvänne rockar, en hatt och två par stöflar).

Axelson. Se här två rockar och skodon, tillräckliga att rymma en hel smedja, ja, till och med ett färgeri, åtminstone af det slaget, som herrarne arbeta i. (Till Dahl, i det han räcker honom hatten.) Herrn, som miste sin mössa, kan taga den här — jag har blott begagnat den en enda gång, och det var på min salig hustrus begrafning — jag höll den för ansigtet, och många tårar föllo i den hatten — derför törs jag inte begagna den mer, ty den trycker mitt hufvud — herr kurtisörens hufvud trycks visst inte af så'na småsaker. (Till Anna.) Anna du, kom med och skaffa oss ljus i lyktan. (Går in med Anna i sidokammaren.)

Tionde scenen.

JÄGER och DAHL (under del de pådraga sig rockarna och stöflarna).

jäger. Hvilken förträfflig mani Denna kärlek för sin hustrus minne — denna ömhet för sitt barn!

Dahl. Har du sett någon gudomligare varelse? Hvilka ögon! Hvilken hals!

jäger. Jernbärarens?

dahl. Hans dotters, för fan i våld! — Du såg hennes händer, men du såg kanske inte hennes fötter. Jag svor öfver dig, för du narrade mig in på Blåa Duken — men nu prisar jag dig. Hädanefter skall jag med passion älska folklifvet.

jäger. Nu förstår jag hvarför han så ogerna tog oss hem till sig. Han känner oss bättre än vi honom. dahl. Vi få väl se, vi få väl sel jäger. Akta dig, Dahll Kom ihåg hvad han sade. Han ser mig ut för att kunna hålla sitt löfte.

dahl. Ja, ja, han är inte att leka med, den besten. jäger. Han bör inte heller lekas med.