Sida 216
6. Fönsterrutan
216
bekännelsen.
den ömhet jag egnade vänskapen. Jag var outtröttlig i den vård jag skänkte Silfversköld, hvars tillstånd allt mer förvärrades. Mången gång hviskade han tröstande till mig: Bror Svärdfålt, jag skulle gerna, om jag kunde, tillbyta mig ditt sårade hjerta mot • mina skadade lungor, och när jag förklarade mig hugad att ingå på bytet, skrattade,.ban åt mig och sade: »det är eländigt af en man att förtvifla, när han har bröst och armar som en romersk gladiator eller en engelsk boxare; se på mig, och tacka din Gud att du är som du är.» Jag insåg att han hade rätt och beslöt jaga den trolösas bild ur mitt hjerta. Silfversköld började längta hem till fäderneslandet, för att, som han ofta yttrade, der hemma få sig en gentil graf för sina penningar. Vi begåfvo oss på hemvägen.
»När vi återkommit till Stockholm, var det jemt ett" år sedan vi reste derifrån. Jag fick der af mina fränder och vänner min brors underrättelse bekräftad. En dag kom jag händelsevis att vandra den gata, vid hvilken tenngjutaren bodde — jag hade sedan min hemkomst undvikit denna gata — då jag hörde följande utrop tätt vid min sida: »Herre Gudi Lefver han än I» Jag såg åt sidan och igenkände tenngjutarens piga, som stod i porten till det hus han bebodde. Jag nalkades henne. »Gud i himmelen I Nu blir mamsell galen, när hon får veta det I» ropade -hon, slående händerna tillsammans. Efter många frågor fick jag nu af henne veta, att man ansett mig vara död. Jag knuffade undan henne, störtade uppför trapporna och stod nu framför Christin, som vid åsynen af mig uppgaf ett skrik och afdånad sjönk mot golfvet. Jag vill ej beskrifva det uppträde, som nu timade mellan henne och mig. Nog af, jag fick höra en ryslig historia.
»Man hade uppgifvit mig som död, och derom hade mina ärade slägtingar dragit försorg. En bof med tröstens mask för sitt ansigte hade derefter trängt in i faderns hus och förfört dottern. Om jag också upprördes af det förräderi, som legat till grund för hennes olycka, kunde jag dock icke glömma, att minnet af mig varit henne så föga heligt, att hon genast vid underrättelsen om min förmenta död kunnat kasta sig i en annans armar. Sådan är i allmänhet qvinnan, och undantagen äro få. Men när jag såg Christin vid mina fötter, omfattande och fuktande dem med sina tårar, bedjande mig icke om förlåtelse, men om nåd,
Källa: Project Runeberg ·