Sida 20
2. Ruinen
20
BUINKN.
»Salig!» inföll den förste, »ja, da blir hin häle salig också.»
»Se sa, mina gubbar,» afbröt Anker, »arbeten nu flitigt, sa skall ni fà hederligt med drickspenningar, om det lyckas er att fa tag i den minsta knota eftef den innebrände.»
»Och om vi inte lyckas?» frågade karlen, »för jag ska säga herrn, att när hin håle anammar något, sà gör han det rubb och stubb, utan att ens så mycket som ett hårstrå ligger qvar och osar, ska jag säga herrn . .. Men hvad fan är det?... Hvad är det för en mölja?»
Karlen uppkastade i detsamma ett svartbrändt stycke, som spred omkring sig en vidrig lukt.
Alla kastade spadarne ifrån sig och skyndade till stället för att närmare undersöka den gjorda fångsten.
»Det är magen 1 Det är magen!» ropades från alla häll.
»Och se der bara,» skrek samma karl, makande askan åt båda sidorna, »en sådan rad af kalkstycken, men se så skört det sattyget är.»
»Benranglet! Benranglet! Vi ha funnit honom!» skränade hopen.
»Patron Stenfjäll har gassat sig utaf attan tusan!» hördes en röst.
»Han var grof som en gödd smålandsoxe, och nu har han krympt ihop som en bränd limpa,» hördes en annan.
»Hvar skall vi göra af krokanbitarne?» frågade karlen med spaden.
Anker vände sig om och vinkade till sig en gumma, som följt honom, bärande en täckt korg.
I denna korg inlades den innebrändes qvarlefvor, under det Anker utdelade penningar bland arbetarne.
Derefter aflägsnade han sig, och gumman följde honom med sin korg.
»Komsarjen måste då ändtligen krypa i skrinet!» ropade en af karlarne.
»Bättre att krypa i skrinet, än krypa under radstun, som han väl hade förtjent mycket bättre än mången, som fått släppa till skinnet,» ropade en annan.
»Akta sig, frun lilla, att han inte sticker näfven ur korgen och nyper henne i smalbenet,» skrattade en tredje.
»Bättre smak än så hade han, ddh gamle skälmen!» utlät sig en fjerde; »han håfvade flickor, liksom man hàfvar strömming under Norrbro.»
Källa: Project Runeberg ·