Sida 78
6. Fönsterrutan
78
TUNNAJT.
uppbyggda träkyrkan nu stär, reste sig i forna tider Sankt Görans kapell, som uppfördes af konung Magnus Ladulås, men nedrefs 1527, dà teglet användes till förbättrande af stadsmurarne och Stockholms slott. Trakten deromkring har således sedan äldre tider varit bebygd och bebodd. På ömse sidor om kyrkan och den utanför södra kyrkogårdsporten befintliga så kallade Johannis plan nedstupa branta gränder, som med möda kunna passeras, i synnerhet vintertiden, när glansisen betäcker branterna. Invånarne i de oansenliga hus eller, rättare sagdt, kojor, som bilda dessa gränder, måste således i ordets egentliga bemärkelse klättra uppför, när de skola begifva sig hem till sina boningar, och, för att ej bryta af sig armar och ben, hasa sig utför, när de skola ut för att arbeta eller skaffa sig en nödtorftig föda från de närbelägna mörka och snuskiga salubodarnai
Det faller af sig sjelft, att endast utfattiga kunna bebo denna trakt. Endast utfattiga kunna beqväma sig till de halsbrytande äfventyr, som äro förenade med dylika bostäder. Liksom tisteln frodas på eländiga marker bland stenhögar och moras, så frodas lasten och brottet i fattigdomens sköte.
Den som om dagen, tvungen af högst maktpåliggande göromål, besöker dessa eländiga gränder, — ty för nöjes skull beträdas de helt säkert af ingen, — ryser ovilkorligen vid de sönderslitande jämmerrop, som tränga till ens örä ur de stupande trärucklena, röjande blodiga slagsmål icke blott inom de eländiga krogar, som här och der äro planterade, utan äfven mellan makar, föräldrar, och barn, när bränvinet, ofta intaget för att döfva qvalen af det svidande betrycket och den utmärglande hungern, på samma gång dränker naturens och blodsbandets heligaste käitslor.
När aftonen och mörkret inbrutit, aktar man sig nog för att bevandra denna trakt. Ofta har der den trasige tiggarens bedjande stämma, när den anhållne välklädde vandraren icke nog hastigt och eftergifvande lyssnat dertill, förvandlats i rånarens hotfullt befallande röst och knifven oförmodadt blänkt i samma hand, som en sekund förut darrande framräckts för att emottaga den begärda almosan, eller också har den öfverraskade främlingen, innan han vet ordet af, funnit sig kullkastad och rullande utför branten, vid hvars slut, så framt han ej redan brutit halsen af sig, han i lyckligaste fall fått tacka Gud för det han undsluppit med sönderrifna kläder och blåslagna lemmar.
Källa: Project Runeberg ·