Sida 49
II. Från Lothringen och norra Frankrike ...
Två dagar fortfor det så. Det franska infanteriet rörde sig långsamt framåt, till dess det stod några hundra meter framför våra kanoner. Men det väntade, det emotsedda och efterlängtade angreppet uteblev. Då angrepo vi den 20 augusti. Det var som om man andades ut! Från alla höjder sträckte sig skyttelinjerna. Infanterieldens dånande rullar långsamt fram som ett rasande stenhagel mot bleckväggar. Det franska artilleriet skulle rädda dagen. Fienden hade också kört fram tungt artilleri, de nya långa 10-centimeters kanonerna, en överraskning, som sorgfälligt dolts för oss.
Fransmännen rymma ut Saarburg. Staden brinner. På enstaka punkter håller fienden sig än. Ur ulankasernen skjutes det. Ett par skott från det tunga artilleriet tystar elden. En tung rök stiger upp. På den fuktiga gräsmarken ligga de tillsammans, vän och fiende, huller om buller, sammankrympta kroppar, damm- och blodöversköljda ansikten. De röda byxorna lysa skarpt... Sjukvårdssoldaterna gå fram och tillbaka med sin sorgliga last, undersökande buskar och snår. Och där framme rasar ännu kampen. I Eich stå de första fångna trupperna, infanterister och stål-blå jägare. Den stora vägen till Saarburg är uppriven, telefonstolparna sönderskjutna, trådarna hänga över vägen. Bakom ett buskage ligger ett sönderskjutet franskt batteri. Hästar och män ligga över varandra.
Vi rida tätt bakom kompaniet som rensar staden. Med gevären färdiga att avskjutas, med bajonetten färdig att sticka blir hus efter hus undersökt.
4. — Frän fronterna.
Källa: Project Runeberg ·