Sida 5
Om jag talade med människors och änglars tungor, men icke hade kärlek, så wore jag en klingande malm eller en ljudande cymbal. Och om jag hade profetia och wisste alla hemligheter och all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så wore jag intet. Och om jag utskiftade alla mina egodelar och gåfwe min kropp att brännas, men icke hade kärlek, så wore det mig till intet nyttigt. Kärleken är långmodig och mild, kärleken afundas icke, kärleken förhäfwer sig icke, han uppblåses icke, han skickar sig icke ohöfwiskt, han söker icke sitt, han förtörnas icke, han tillräknar icke det onda. Han gläder sig icke öfwer orättfärdigheten, men gläder sig med sanningen. Han fördrager allting, han tror allting, han hoppas allting, han tål allting. Kärleken upphör aldrig; men profetiorna, de skola förswinna; talandet med tungor, det skall taga slut; kunskapen, han skall förswinna. Ty wi förstå endels och profetera endels. Men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det förswinna, som är endels. Då jag war barn, talade jag som ett barn och hade sinne som ett barn och tänkte som ett barn, men sedan jag har blifwit man, har jag lagt bort det barnsliga. Ty nu se wi genom en spegel på ett dunkelt sätt, men då ansigte mot ansigte; nu känner jag endels, men då skall jag känna fullkomligt, såsom jag ock blifwit känd. Men nu förblifwa tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst ibland dem är kärleken. (1 Kor. 13 kap.)
