Ett år i Sverige

sednare, utom andra saker, knif och tobakspipa, hvardera i sitt foderal, samt en af brokiga lappar sydd pung, i hvilken fnöske, flinta och eldstål förvaras. Tobakspipan är oumbärlig både för karl och qvinna. I qvinnornas bälte hänga sax, nålhus, nystan af tråd gjord af rentarmar och andra småsaker ofta till ett stort antal. Hufvudbonaden (kapir) hafva båda könen nästan lika: qvinnans är endast något högre och bredare, ej sällan prydd med silfvergaloner.

Sin vinterdrägt tar Lappen helt och hållet af renen — ända till mössa och skor. Den förra kan likväl äfven vara af kläde; de sednare förfärdigas, för karlar af renens hufvudhud och kallas kallok, för qvinnor af bälingar och heta då nottak. Man lägger i dem fint hö, hvarigenom de blifva mycket varma. På färder och i sträng köld nyttjas tvenne skinnrockar; den undre, med håren vända inåt, heter sissmudda: den yttre — den egentliga muddan — göres af renkalfvar och bebrämas stundom af långhårigt getskinn. En lappjägare i sådan drägt visar Pl. 18. Vi vilja närmare betrakta denna teckning. På skidor och med spjut i handen tågar han ut kanske efter någon vildren, som lockat från honom hans tama renar eller på jagt efter vargen, den värsta fiende han har för sina hjordar. Dessa skidor eller andror, som de äfven kallas — på hvilka Lappen med sådan hastighet kan framila öfver snöfälten, att han hinner vargens lopp — göras af träskifvor och äro af olika längd, vanligen omkring 3 alnar och med något öfver en hands bredd. Framtill äro de uppböjda för att ej skära ner i snön och under medlersta delen, der foten hvilar, instucken i ett af vidjor gjordt band, är äfven skidan något uppböjd för att, då derigenom tryckningen af personens tyngd fördelas, hon lättare må framlöpa. Den träkloss som är fästad på nedre ändan af spjutet tjenar att, då detta begagnas såsom staf till stöd eller styrsel, hindra dess nedsjunkande i snön. Näst dessa skidor (af Lapparne kallade sabbik), hvilka i fordna tider hos utländske författare gåfvo Lappska och Finska folkstammen namn af Skridfinne, är den Lappska slädan eller snöbåten (Ackia, se Pl. 17) märkelig. Den göres af tunna bräder, som så väl sammanfogas att den blir fullkomligt vattentät. Bredden är omkring en half aln och längden 9 till 10 qvarter. I stället för medar har den midt under en låg men bred köl och baktill ett uppstående bräde till ryggstöd för den åkande. Denne insnöres omkring lifvet med tåg af senor i den renhud som ofvantill betäcker slädan. Renen drager med blott en lina, fästad i den breda af hvitt renskinn gjorda halslokan. I en grimma omkring hufvudet är den enkla