Sida 52
SÖDERMANLAND.
WINGÅKER.
Med ett gigantiskt steg af öfver hundrade mil stå vi åter i medlersta trakterna af Sverige. Wingåkers socken, hvars allmoge blir föremålet för tvenne häftens teckningar, är belägen i vestligaste delarna af Södermanland på gränsen mot Nerike och ej långt från stränderna af Hjelmaren. Den utgör ett hörn af det vidsträckta slättland, som bildar södra hälften af denna provins och som genomskäres af de små talrika vattendrag, hvilka vid Nyköping samlade utfalla i Östersjön. Innan vi närmare betrakte de föremål i afseende på mensklighet och natur som denna nejd erbjuder, skynda vi att göra läsaren bekant med de bilder af dess allmoge, vi här meddelat, och hvilka upptaga de allmännaste förändringarna i den urgamla genom Kongl. Förordning stadgade klädebonaden. Ett ungt par möter oss i Pl. 21. Det är slottertid. Till den drägt de då bära, hör för qvinnan ovillkorligen gul kjortel. För öfrigt visar teckningen den vanliga hvardagsdrägten sommartiden. Det märkliga i den är flickans hufvudbonad. Den består af tvenne med rödt kläde öfverdragna linvalkar, under hvilka håret är undangömdt, betäckt dessutom kring pannan af tvenne rader band. Vid alla förändringar af qvinlig hufvudbonad, till och med för en brud, är hårets döljande en oaflåtlig omständighet. Pl. 22 visar oss samma par i ett ömare förhållande som fästman och fästmö. Karlen bär den i Wingåker vanliga hvita vallmarsrocken: flickan är i helgdagsdrädt. De delar af densamma, hvilka utmärka henne såsom fästmö och alltid bäras af trolofvade, äro följande: tvenne eller flera från hufvudbonaden i nacken hängande band; några silkeshalsdukar
