Sida 46
Lappland
och mot vintern nedtågar åt de skogbeväxta trakterna finner han ej sällan en nybyggares timrade boning, der han hoppades få uppslå sina tält. — Af Lappens fordna vantro äro högst få spår qvar. All dyrkan af stenar (Säite) är nu mera försvunnen. Renhornen, som fordom voro Stengudens förnämsta offer, säljer han nu hellre åt nybyggare, för att deraf bereda lim — eller bortbyter mot bränvin, källan till hans högsta lefnadsförnöjelse. — Dans idkar han ej. Hans sång har en viss svårmodig, jämrande entonighet, ofta nästan utan spår af melodi. Att gifva Läsaren prof på Lappskt språk och verskonst meddela vi sluteligen här en sång, hvilken, om den ej i skönhet motsvarar äldre kända Lappska sånger, dock synes oss i märkelig grad karakteristisk. Den är antecknad inom Kemi Lappmark, hvars dialect skiljer sig i många delar från Luleå Lappmarks. Sången beledsagas vid utförandet af ett mimiskt spel, och af åtbörder som för åskådaren försinliga dess innehåll.
Kumpi joigas.
Voi, voi, voi, La, la, la, Lu, lu, lu, Fam, fam, fam, Huo, huo, huo, Talle son nut, Talle to kallan. Huo, huo, huo, Vuooaa, vuooaa, vuooaa, Talle son naut Talle ko potsu porra. Te ko kerka Te latte’s koatta: Uuooaa, uuooaa, uuooaa, Te ko kerka lattemest. Te niolgist vuoudi; Ja vuomi me’ld. Ja Rieban fast tait
Varg-Sången.
”Voi, voi, voi, ”La, la, la, ”Lu, lu, lu, ”Fam, fam, fam, ”Huo, huo, huo. (Då gör han så här, När han fått sin lystnad). ”Huo, huo, huo, ”Vuooaa, vuooaa, vuooaa. (Då gör han så här: När han äter en ren). Så fort han hinner, Så börjar han sjunga: ”Vuooaa, vuooaa, vuooaa. Då han slutat sjunga, Hastar han till skogen; Gömmer sig i skogen. Och då kommer räfven
Källa: Project Runeberg ·