Ett år i Sverige

förklarades att de kommo från en ryttare, som höll med sin tropp i närmaste skog och som frågade, om han vore välkommen med sina män: hvarpå frågades tillbaka: »Huru många ären J?» — »Vi äro visst trehundrade.» — »Ja! om J ären sju gånger så många, så ären J alla välkomna och, till tecken dertill, tagen emot denna välkomstdryck.» Härvid räcktes åt de utsände hvar sin silfverbägare eller kanna fylld med öl. Med dem återvände de till Brudgummen och en stund derefter, sedan kannorne hunnit tömmas, stormade hela skaran in på gården. Midt på dess plan prålade en ståtlig majstång, kring hvilken de redo några hvarf under musik och skott, innan de afstego. — I gästrummet väntade Bruden, lysande af hyrda smycken, perlband och guldkedjor. Hon var klädd i röd kjortel, ljusrödt förkläde, lintygsärmar och rödt lifstycke med broderad bröstlapp; omkring lifvet ett silfverbälte, bestående af pressade och förgylda silfverplåtar, fästade på rödt kläde. Ofvanpå den stora, tunga silfverkronan gick en krans af gjorda törnrosor, och nedomkring kronan en annan af cypress. Håret låg utslaget öfver axlarna. — Efter förrättad vigsel börjades måltiden, hvilken af talemannen öppnades med en lång oration, som det tycktes, efter ett visst gifvet formulär och enligt gammal tradition. Talet var ymnigt späckadt med bibelspråk. Frälsaren inbjöds till gäst, såsom vid Bröllopet i Cana. Välfägnaden vid bordet var rundelig. Mellan hvarje rätt bjöds brännvin, så väl på skinkan och steken som på köttsoppan och tortan. Punsch saknades icke heller. Med flera slags kakor och ost, såsom äggost, brynost, sötost och surost, undfägnades gästerna. Under de långa hvilostunderna mellan rätterna framtogs här och der en tobakspipa.

Efter måltiden börjades dansen. Alla täflade att få svänga om med Brud