Sida 32
Operahusets mörkaste minne
till den bärstolen närmast gående omgifningen: »Det är som om jag vore påfven själf, man bär mig i procession!»
Under de närmaste dagarne hvilade en dyster, tryckande ängslan och oro öfver land och stad. De första underrättelserna om konungens tillstånd läto gynnsamma nog; sårfebern syntes icke vara af svårare art, och snart uppflammade hoppet om hans tillfrisknande alt lifligare hos både höga och låga. Men på elfte dagen efter mordattentatet förvärrades tillståndet plötsligt och den 29 Mars drog Gustaf III sin sista suck, lämnande efter sig en son som ännu endast var ett barn och ett sörjande folk som nu endast mindes hans lysande förtjänster, hvilka klart öfverstrålade de mänskliga bristerna i hans karaktär och de fel som grundlagts redan af hans uppfostran.
Den lågande kärleken hos dem som närmast kände honom, den lifliga hänförelsen hos dem som på längre eller kortare afstånd beundrat hans mångskiftande, ofta oberäkneliga, men alltid öfver det vanliga måttet stående personliga egenskaper, den ärliga pch bittra sorgen hos hans skalder och konstnärer, samt folkets djupt kända harm öfver det lömska sätt hvarpå hans lysande bana stäcktes — alla dessa känslor tillsammans alstrade en mängd dunkla rykten om ytterligare förräderi, om ännu lömskare planer mot den hänsofne. Man hade svårt att tänka sig att det förrädiska skottet, som likväl träffat underlifvets mest ömtåliga organer,
Källa: Project Runeberg ·