Sida 145
Förord ...
kyligt nog, hafva vildarne dels varmare bostäder, dels ett slags af känguru och opossumskinn förfärdigade klädespersedlar, hvilket jag däremot aldrig såg dem begagna sig af i trakten norr och väster om Cardwell, där ju klimatet också gör all beklädnad öfverflödig.
Kvinnorna få oftast bygga de små kajorna och för öf-rigt i allmänhet uträtta den drygaste delen af allt arbete. De fiska samt samla frukter och andra lif smedel, och är stammen ute på ströftåg, gå de alltid sist, belastade med familjens tillhörigheter, medan männen, lösa och lediga, gå i spetsen, gladt svängande på ett spjut eller något annat vapen. Ju flera hustrur en vilde har, dess rikare anses han, och dess bättre tillgång har han på mat, ty kvinnorna lämna allt, som de insamlat, till honom och våga minsann icke smaka af något, förrän de först låtit sina män äta, så mycket de orka däraf. Männen äro också envåldshärskare, och olycklig den kvinna, som söker motsätta sig deras minsta nyck. I lindrigaste fall straffas detta med ett duktigt kok stryk, stundom kanske med döden.
Australnegern för ett kringflackande lif, dragande från trakt till trakt, allt eftersom tillgången på frukter och villebråd växlar. Om man undantager hunden, äger han inga husdjur, och att odla jorden är för honom något fullkomligt ofattligt. 1 skogarna erhåller han allt, som fordras för lifsuppehället, och som han icke är nogräknad med livad han förtär, behöfver han sällan gå hungrig. Allt lef-vande, som kommer i hans väg, såsom myror, ormar, ödlor och larver, är för honom ätbart, och frukterna, om också mindre goda, äro bra att stilla hungern med. Likt ett djur fråssar han i öfverflöd, så länge en köttbit finns kvar, för att sedan kanske vara utan mat ett par dagar. Aldrig har han någon omtanke för morgondagen. Är magen alltför upprorisk, men vädret regnigt, skickar han ut sina hustrur för att samla litet larver, och på sådana är tillgången alltid rik. Ej heller försmår han människokött; hos flertalet stammar torde kannibalism härska. De förtära dock icke så gärna köttet af en hvit som af en svart, och krigare, som fallit i någon drabbning, torde väl vara de, som oftast blifva uppätna. Den fullkomligt vilde, ociviliserade australnegern känner icke någon blygsel öfver denna vidriga sed, men de Geografisk Läsebok. II. 10
Källa: Project Runeberg ·
