Sida 46
Förord ...
Rastställe på en platå i västra Tibet med Karakorum i bakgrunden.
De tibetanska bergskedjorna utmärka sig genom följande egenskaper: de äro parallella och löpa från öster till väster; de särskilda bergstopparna hafva, oaktadt sin betydliga absoluta höjd, en obetydlig relativ; de hafva med undantag af snötopparna mjuka, sakta fallande sluttningar och kupolformade toppar; de enstaka klippartien bestå af grus, sand, kalksten och skiffer. Gletschergränsen sammanfaller med snögränsens medelhöjd. Denna börjar enligt våra iakttagelser på de tibetanska bergen vid en absolut höjd af 4,950 till 5,100 meter. Mellan bergsträckorna ligga slätter med lerhaltig mark; mycket sällan förekommer drifsand. Saltbildningar äro däremot vanliga; vattnet, till och med flodvattnet, har salthaltig smak. Sjöregionen sträcker sig från Tengri-nor till Pangong-sjön. På högplatåns östra del upprinna Hoang-ho och Jang-tse-kiang samt i sydost de båda indokinesiska floderna Saluen och Mekong. De nordtibetanska floderna sluta vanligen i saltträsk.
Hvad klimatet beträffar, så hafva vi genom våra flyktiga iakttagelser funnit: påfallande lågt temperaturstånd,
Källa: Project Runeberg ·
