Geografiska skildringar för skolan och hemmet. Del 2. Asien och Australien

sätt och vis koka sin föda. De inlinda då det, som skall tillagas, i gröna, saftiga blad och färskt gräs, som förut blifvit väl genomdränkt med vatten. Detta lägges sedan på smärre glöd och täckes med aska samt får så kvarligga en stund, då det undergår en slags ångkokning. Det* var dock nästan uteslutande ägg, som jag såg dem anrätta på detta sätt.

Australnegrernas såväl vapen som husgerådssaker äro af enklaste beskaffenhet, och man skulle redan af dem kunna sluta sig till detta folks låga ståndpunkt. Af vapnen är bumerangen utan tvifvel det egendomligaste. Den utgör en i half månform böjd, plattskuren träbit, som genom vissa svängningar af de båda ändarna äger egenskapen att återkomma till eller åtminstone i närheten af den, som kastat vapnet, naturligen så vida det icke träffat något föremål. Till färgen äro dessa återvändande bumeranger vanligen röd-aktiga och förfärdigas af mangroveträdets rötter. Dessa användas mera som en leksak än till jakt och strid. Strids-eller jaktbumerangen är mindre böjd, förfärdigas af ett tyngre trädslag och återvänder icke. Det vapen, af hvilket austral-vilden har största- nyttan, är klubban, kallad nolla-nolla. Den är omkring meterlång, något tillspetsad i båda ändarne och i den ena försedd med en ansvällning, som hos en del klubbor är siat, hos andra tätt besatt med utskurna knölar. Den knöliga klubban är australnegerns förnämsta mordvapen, och de flesta hvite, som fallit offer för vildarnas grymhet, hafva blifvit dödade med den. Beväpnad med denna, smyger han sig lömskt på sin fiende och krossar med ett enda slag hans skalle.

Nybyggarne hafva icke något godt anseende bland au stralnegrerna eller de »svarte», som de helt enkelt kalla dein, och de göra också allt för att blifva hatade af dem. Visserligen hafva vildarne mången gång gjort sig skyldiga till en och annan stöld eller kanske lömskt öfverfall, men så hafva de hvita ofta gifvit anledningen därtill. Låt vara, att, när hungern drifver dem därtill, de döda en oxe eller stjäla litet mjöl och andra matvaror,■> som de komma åt — de förstå knappast, att det ligger något orätt däri —- den hämnd, som de hvita därför utkräfva, är dock oftast mer än skäligt sträng.