Sida 58
Förord ...
agat. Här och hvar genomkorsas Öknen af ett band af gul sand, dock aldrig till samma utsträckning som i södra Mongoliet eller i de nordkinesiska provinserna. Inga floder eller strömmar finnas i denna del af Gobi, blott efter ett starkt regn strömmar vattnet från de låga bergskedjorna, men sinar snart ut i den törstiga sanden och lämnar under den varma årstiden en tom, torr fåra efter sig. Vegetationen är också fattig. Blott på bergshöjderna och i dalarna finner man de för öknen karakteristiska växterna, malörten, lökarter, en buskformig växt, som af mongolerna kallas dy-irisu och hvars stam är hård som järntråd, samt en växt, som förekommer i salthaltig mark och med förkärlek upp-sökes af kamelerna. Träd saknas alldeles, hvilket icke är underligt, då vinterns och vårens ihållande vindar äro starka nog att med rötterna upprycka malörtsstånden och i form af väldiga kärfvar rulla dem genom den oändliga öknen.
Gobi gör på den resande ett dystert och melankoliskt intryck. Veckor förgå, men ständigt upprullas samma enformiga taflor för hans ögon. Värdigt och med af mätta steg skrida kamelerna framåt. Någon gång ser man en an-tilop på krönet af en aflägsen kulle. En gulaktig färgton utbreder sig öfver landskapet. Ändtligen falla de nattliga skuggorna, karavanen fortsätter dock sin väg ännu en stund, men stannar snart för att slå läger till natten. Kamelerna befrias från sina bördor, och deras förare slå sig ned för att tillaga sin aftonmåltid. Inom en timma äro människor och djur försänkta i djupaste sömn, och en grafvens tystnad härskar öfver nejden. Utmed vägarna, där tekaravanerna gå fram, vandra mongolerna med sina kamelhjordar från den ena betesmarken till den andra. De lefva af sina hjordar, genom att tigga allmosor och genom att sälja argal (djurens torkade spillning) till resande. Argalen utgör ett förträffligt bränsle, det enda, som står att finna i öknen Gobi.
Vår resa fortgick alltjämt lika enformigt. Vanligen bröto vi upp vid middagstiden, slogo läger vid midnatt och tillryggalade 40 till 50 km mellan två lägerplatser. Om dagen brukade jag och min följeslagare gå till fots framför karavanen och roade oss med att skjuta fågel, framför allt gamar och korpar, af hvilka de senare voro obeskrifligt
Källa: Project Runeberg ·
