Sida 116
aflönas och återvänder till de sina för att njuta mödans lön, och en annan tages i hans ställe.
Efter vägvisaren kommer en sansibarit, bärande expeditionens flagga, som är blå med gul stjärna i midten, så kommer kaptenen med sin bössbärare och uppassare, härefter i lång rad de öfriga sansibariterna, hvar och en bärande på hufvudet sin andel af vårt bagage eller våra handelsvaror. Förutom sin börda bär han sina egna nödvändighetsartiklar, en matta att sofva på, en skjorta och en filt samt sin proviant, som vanligen består af några bananer, bröd af maniok och ett par skrikande höns, fastsnö-rade öfverst på packningen; öfver axeln hänger geväret, och kring midjan är patronväskan spänd. Sansibariten är vanligen iklädd en lång, hvit skjorta, och på hufvudet har han «en turban. Bland männen hålles ständigt ett lifligt samspråk vid makt, då och då af brutet af skrattsalfvor eller någon af deras hemlandssånger. Efter karavanen marscherar vanligen jag själf för att förekomma, att männen stanna efter och plundra de byar, vi genomtåga. Jag åtföljes af min tjänare med min bössa och vattenflaska. Sist går san-sibariternas korporal, som är befriad från att bära annat än sitt gevär och sin personliga utrustning.
Såsom vägar tjänstgöra i Kongo de små, smala stigar, hvilka leda emellan infödingarnas byar eller sedan långt tillbaka användts af de inföddas handelskaravaner på deras resor till och från kustfaktorierna. Att här anlägga sådana vägar, som brukas i civiliserade länder, och att sedan underhålla dem skulle vara ett jättearbete. De våldsamma störtregnen skulle snart underminera den utefter de lösa, branta jordsluttningarna löpande vägen, och den starka vegetationen skulle inom kort betäcka allt med alnshögt gräs. Infödingarnas smala stigar däremot fordra intet annat arbete, än att gräset på ömse sidor nedvikes, eller att i skogarna lianer och slingerväxter afhuggas; det ständiga trampet afsliter sedan gräsrötterna och förhindrar ny vegetation att uppspira, så länge vägen trafikeras. Emellertid äro dylika stigar högst besvärliga att färdas på. Det höga, å ömse sidor växande gräset slår den resande i ansiktet, och i dalgångar med god jord böjer det sig tillsammans öf ver vandrarens hufvud, som färdas fram liksom i en tun-
Källa: Project Runeberg ·
