Sida 10
I. Ändelser som bevisligen hava varit självständiga ord.
dom.
1. Etymologi ock historik. Av fsv. -domber m., motsv. isl. -dómr, ags. fsax. -dôm, fht. -tuom o. s. v., samma ord som det självständigt brukade nsv. dom, fsv. domber o. s. v. i bet. utslag i juridiskt mål, hvilket ord även i forngerm. språk brukades med ett föregående adj. ss. attribut eller ss. efterled i sammans. i bet. tillstånd, förhållande, (social) ställning, därjämte i andra härledda bet., ss. exempel, myndighet, även mera konkret, ungefär = sak, föremål, i fsv. helagher domber (jämte biformer) med bet. relik samt i nsv. helgedom ock egendom. Ordet, med grundform motsv. urgerm. *dôma-, är verbalabstr. till germ. roten dô: dœ̂ = ie. dhô: dhê »sätta, lägga, bringa» (i germ. språk annars mäst med bet. »göra», t. ex. i västgerm. vb. dôn göra ock i sv. subst. dåd), så att grundbet. av dom är »sättning, läggning, ordning» ock betydelseutvecklingen liknande den hos det från mlt. sette lånade sv. sätt (sl. m. vb. sätta) eller hos sv. lag i olika bet. (sl. m. vb. lägga). Formellt samma ord, ehuru med olika bet., är gr. ϑωμός m. hög (analogt med sv. såte sl. m. sätta). Av betydelsen framgår, att vårt ord ursprungl. endast kunde sammansättas med nomina, icke med verb.
2. Nuvarande användning. De viktigaste avledningar på -dom i nutida svenskan äro, ordnade efter olika kategorier av grundord (sådana dessa te sig för den nutida språkkänslan), följande:
a) Till subst. som beteckna personer: Barn-, man-, jungfru-, mö-, sven-, träl-, gu(d)-, trolldom.
