Sida 93
Bihang.
Såsom tillägg till den föregående undersökningen om substantiviska avledningsändelser må här i korthet omtalas sådana substantiv som äro bildade utan ändelser vid jämförelse med formellt samhöriga ord, men som i avseende på sitt betydelseförhållande till dessa äro likartade med ändelse-avledda substantiv.
Språkhistoriska anledningar till ett sådant sätt att bilda subst. kunna vara flerehanda, såsom:
1) Försvinnandet i urnordisk tid av vissa suffix, som utgjordes antingen av blott vokaler, hvilka synkoperades, eller av vokaler jämte sådana föregående konsonanter som förlorades enligt urnordiska ljudlagar, såsom konsonantiskt i eller w. Sådana suffixvokaler voro urgerm, (ock indoeur.) -i-, -u- samt framför allt de särskilt i primära nomina agentis ock nomina actionis så vanliga urgerm, -a- ock -ô- (indoeur. -e-, -o- ock -â-).
2) Likheten i stambildning mellan primära substantiv ock adjektiv (oftast med stam på urgerm, -a-, indoeur. -e-, -o-), som gjorde, att ingen utvidgning med ändelser behövdes för att skapa substantiv av adjektiv.
3) Elliptisk användning av förra leden hos ett sammansatt subst. i samma betydelse som själva det sammansatta ordet (jfr Es. Tegnér: »Om elliptiska ord» i Forhandl. paa det andet nord. Filologmøde s. 46 f.).
4) Försvinnandet av kort ändelsevokal genom kontraktion i senare fornsvenska, t. ex. fsv. -bo för äldre -boe m.
5) Äldre svenskt bruk av infinitiv utan alt efter vissa verb, hvarigenom infinitiven kunde fattas som ett subst. stående såsom objekt till verbet, t. ex. giva di (= giva att dia), hava påbrå (= hava att brå(s) på).
