Sida 109
V. Ensamheten
den på sin gamla plats vid det öppna fönstret, från hvilket brädluckorna blifvit borttagna för natten. Då klockan slog tu i gula rummet, steg han upp. Han blef kall utefter ryggen och öfver tin- ningarna, men behärskade sig genast, ty i grun- den önskade han ju intet hellre än att återse den döde, om också endast för ett ögonblick i en syn- villa. Hemskheten försvann, och han gick tillbaka in i sitt rum samt framtog en nystruken och hop- viken näsduk, som han stack in mellan knapparna i bröstet, ty han var upprörd och fruktade, att när som helst brista i gråt. Medan han gick, hör- des genom hela det sofvande huset käppens stötar i golfvet. Efter en stund kom han åter in i gula rum- met samt öppnade dörren till faderns forna kam- mare och gick dit ut. 1 ena hörnet stodo några fyllda säckar, på väggen hängde rep och grimskaft, och golfvet var delvis täckt med gräsfrö, men i halfskymningen såg han tydligt den välbekanta länstolen vid fönstret. Några minuter stod han stilla vid dörren, och hans ögon, som voro försva- gade, vande sig först långsamt vid halfmörkret, så att han kunde se föremålen omkring sig och väg- leda sig. Långsamt och varligt flyttade han käp- pen ett stycke framför sig vid hvart steg och gick 109
Källa: Project Runeberg ·