Sida 73
III. Julen
in- vecklade vinglappar på skuldrorna, och stirrade nyfiket, ty det var första gången han fick följa de andra på deras vandringar. Då den äldste lyste på Hans Alienus och såg, att han var vaken, sade han hviskande: — Jag känner igen dig. Var det icke du, som kom upp till Solborgen och ville bli gud? Hvilken julgåfva önskar du? — Jo, — svarade Hans Alienus med händerna korsade under nacken, — jag önskar en människa, inför hvilken jag inte känner mig som främling. — Den gåfvan skänker jag dig. Gossen tog ett af äpplena och lade på täcket samt öppnade just munnen för att säga ännu något mer, men i detsamma började klockorna ringa till otta. Med hakan belyst af sitt ljus gaf han sina kamrater ett tecken, och alla vände sig genast om samt gingo åter bort öfver löftet. Hans Alienus hörde, hur det yngsta barnet snafvade i trappan och började gråta. Klockorna ringde med tunga slag, och allt emellanåt upplystes gafvelfönstret af en eldglimt, som mellan de rimmade träden bröt sig fram från de raskt förbiilande slädarnas sprakande bloss. Hans Alienus hörde att hela huset redan morg- nat sig, att dörrar öppnades och tofflor trampade,
Källa: Project Runeberg ·