Sida 92
IV. Vingpennan
den släckta härden. När barnen, som gått vilse med sina skäppor, förskräckta sprungo fästigen framåt, reste sig också fallen och gingo bakom tallarna förbi dem i rad. Först nere vid den stora insjön, som på afstånd öppnade sig med hafvets synrand, klädde de sig i hagmarker och lutade björkar och gärdesgårdar öfver vattnet, med ens rika och glädtiga som ett tåg af krokryggiga grå- munkar, hvilka kastat sin kåpa och förvandlats till lekande herdar och vallflickor. Insjöns vatten låg så genomskinligt klart, att de slammiga hällarna syntes på många famnars djup, när de snipiga båtarna roddes till kyrkan, som stod på näset vid herrgården, röd och låg med solvisaren utanför ingången. När prästen trädde för altaret, såg han genom de vidöppna portarna gårdsplanens rosenbuskar, i hvilka humlor och bin surrade. Så kom midsommarsvakan med sin ensamma stjärna, då de aflägsna hamrarnas dunk tystnade, då barn och gamla sutto i de löfhvälfda förstugu- dörrarna, då det var så ljust, att ännu vid midnatt den skrift kunde läsas, som stod inhuggen i sol- visarens rundkant. En mattad glans af guld låg sval öfver tallarna och viken, och allt Iif hvilade tigande på nattens bröst men med öppet öga. 92
Källa: Project Runeberg ·