Sida 94
IV. Vingpennan
f- han till sin förvåning skuggor, som rörde sig öfver buskarna på väggen, och i detsamma började kloc- kan ringa. När han kom fram, fann han, att det var Solborgens väktare, gossarne från julnatten, som trängdes om att draga i repet, och den yngste parfveln, hvilken icke räckte upp, och som fort- farande hade små outvecklade vinglappar på skul- drorna, stod bredbent och missbelåten med fram- skjuten underläpp. — God afton, småttingar, — sade Hans Ali- enus nickande. — Jag känner nog igen er och undrar inte på, att ni vakta öfver hvilan. Men om jag nu gång efter annan kommer och berättar att jag råkat er, skall till sist ingen tro mig, om ni inte kunna gifva mig något, som jag kan visa och säga: det här har jag fått af Solborgens väktare. Då ryckte den äldste gossen, medan de andra ringde i vällingsklockan, en fjäder ur sin högra vinge och gaf honom den. — Tack, — sade han och klappade gossens hufvud samt gick åter upp till rummen, granskande vingpennan, som var helt och hållet hvit, men hade små silfverglänsande prickar på fanet, så att den påminde om en grann insektsvinge. Han visade den för fadern och farbror Didrik, och för att folket och alla, som kommo på besök, skulle kunna 94
Källa: Project Runeberg ·