Forngutnisk ljudlära

JanR NSL

Forngutnisk ljudlära. | AD

i> fiugur icke öfvergått till iau, har sin grund deri, att u här är kort. örd hafva nämligen tidigare haft ia, som genom u-omljud blifvit iu. !

I tvenne ord har fgutn. i likhet med fsv. ia för fno. JÖ: nämligen pianista 6 pr., fno. pjönasta, och ordningstalet fiarpi 25: 1, fno. fjördi. ? I fno. Pionasta och stamordet pjöna synes-yö hafva uppkommit af diftongen iu, då höna i de beslägtade språken har former, som tyda på ett sådant ursprung (Fick p. 136).

Äfven i Jjörpi är jö regelbundnare än ia i fgutn. fiarpi, då ordningstalet naturligtvis är bildadt af grundtalet fjörir.

Dessa

B.- Om vokalerna i obetonade stafvelser.

$ 1R. ;

1. I böjningsändelser och obetonade slutstafvelser äro de i GL. brukade vokalerna a, i och u; de enda undantagen härifrån äro: leccior 60 och osoypom index. 17.? Exempel: taka 13: 5, fno. taka; drapi 5 pr. dat. sing. af drap; lypir och lypi 13: 5, nmt. och acc. pl. af lypr; lastir 19:31, fno. lestir, nt. pl. af lostr; fuli 37 pr, fno. foli (nt. sing); satir 3: 1, fno. såttir (nt. pl. m. af såttr); taknir 8 pr., nt. pl. m. af takin; — iorpu 25: 2, dat. sing. af iorp; strandu 36 pr., dat. sing. af strand; handum 28: 6, dat. pl. af hamd ; saghur S: 2, fno. sogur; lerpum manni 3: 1; ypnu 27; dat. sing. neutr. af ypin; sentu S: 2, fno. sendu, 3 pl. imperf. af senda o. s. V.

2. I afledningsändelser har fgutn. i allmänhet samma vokaler som fö.

— A motsvarar fno. a uti: hamar 36: 1, fno. hamarr; sumar S: 6, fno. sumar; bonapr 65, fno. bunadr; manapr 10, fno. månadr; blotan S: 1, fno. blötan; burghan 65, fno. borgan; sipan 3: 3, mipan 1: 1, nipan S: 4, mipal-, 25: 6,

! Enligt Bugge (”Tolkning af Runeindskriften på Rökstenen” i 5:te delen af Antigvarisk Tidskrift för Sverige pag. 62) har man att för stammarne fjör- och fjogur- antaga olika grundformer. Fjör- utgår från grundformen ”fedvor- (got. fidvor-), som genom utstötande af dv antog formen fjör- (fsv. fiur-). Fjogur- förutsätter deremot stamformen fedur- (got. fidur- i sammansättningar), som genom rotvokalens brytning och förvandling af d till g antog formen fiagur- (så på Rökstenen) och genom u-omljud fjogur-, fjugur-. — Tiugu, som står” för tva tiugu, likasom fno. tultugu är sammandraget af två tugu, är en regelbunden acc. pl. till en nmt. sing. liugr, som förekommer i fsv. (tiugher), bildad af stammen ”tegu genom brytniug och omljud ("tegu, ”tiagu, ”liggu, tiugu). Se Rydqg. IL 142 och 563. Fno. har icke brytning i detta ord (tegr, tugr). |

2 Dock förekommer i fsv. äfven fiorpi, Rydg. IV p. 126, men fiarpi är den allmänna formen.

3 Såsom tillkommet blott och bart genom skriffel får man betrakta y uti fypyr 20 pr., för fyhur (egt. sing. af fem. fypa, fno. föda) och förmodligen också e för a uti hinget S: 2, fno. hingat.

4