Forngutnisk ljudlära

Forngutnisk Ljudlära. I. Vokaler. 8 1.

I GL. betecknas sex enkla vokaler a, e, i, 0, u, y, hvilka samtliga kunna vara både långa och korta, vidare tre diftonger: ai, au, oy samt en s. k. triftong: iau. Tecken för å-, ä-, och ö-ljuden saknas, och likaledes sjelfva ljuden, såsom vi här nedan skola visa. ! — Vokalfördubbling. förekommer mycket sparsamt: laas 36: 1, fno. låss; haan 2: 2 bis, fno. hon; paar 20: 1, S: 5, fno. per; str 3: 3, 6: 1, 16: 2; fno. sér (sibi); seen, sammandraget af sipan, 6 pr. Oaktadt exemplens ringa antal bör fördubblingen likväl icke anses för betydelselös eller oafsigtlig, utan har helt visst haft till syfte att utmärka vokallängd i de anförda orden. I dylikt fall måste man emellertid betrakta fördubblingen såsom skriffel i suumar 9 och hiin 17: 4 (nt. sing. mask.), ty i dessa ord är stamvokalen ursprungligen kort (fno. sumar och hinn) och var det ännu 1 gutniskan på den tid, då GL. nedskrefs (se $ 17).

ÅA. Om vokalerna i betonade stafvelser.

EG

1. ÅA svarat regelbundet till fyra fno. ljud, nämligen a, &, o och g.

1 Tecknet & förekommer en gång, men blott såsom grafisk beteckning för a i ordet ambetnu (dat. sing.) 2: 3; jfr. ambatn 6: 5. — Tecknen i och j, u och v (w) begagnas i handskriften utan åtskilnad i betydelsen: 4 och j äro begge tecken både för vokalen i och halfvokalen j: t. ex. njauta, njawrj, sitiandi 19: 18, rifia 19: 20, annj hendi 19: 26, mjp 22, hujlik 48 0. s. v. (se Rydq. IV 53 och Lyngby T.f. FF. og P. II 313); u och v (w) brukas begge såsom tecken både för vokalen u« och halfvokalen v: t. ex. ujtniscunur 2: 2, cuma sujn 41, . barnmom 5 rubr., cunv 15: 1, tiv (= tiu) 16: 1, dravm S: 1, fivgura 19: 19, pryguar, vm 13: 5, vppi 19: 11 o. s. v. — För y har handskriften några gånger u: fulgin 5 pr, för fylgin, burpj 6: 3 för byrpi, buti 28: 4 för byti (= fno. böti).

annzsuarapv S: 1