Idun: 1892

[DUN 1892 Hvarenda liten vårbäck gör gärna gny, Men källans lugna flöde tar icke slut, Gestikulerar ifrigt med bredda armar, Där hon i klippan samlat sin breda åder: Ändock hans kraft försvinner som mulen sky, Det är den stilla kraften, som håller ut Och efter första torkan han lagom larmar. Samt lefver på sin gärning och ej på nåder. p. }V. fk. pTRANDBERG. — allt ifrån den stunden kände vi oss liksom »hem- mas . Det låg öfver detta hem ett drag af sann tref- nad, som väl kunde kännas, men som det är oss omöjligt att med ord återgifva. Det var sol och blommor både inne och ute. Värdinnan s älf var en stor blomslervän, och hennes nätta trädgård och rum prunkade med de smakfullaste växter, hvilka hon själf odlat och själf vårdade med sällsynt skick- lighet. Och hon gjorde det af kärlek till sina blom- mor, och därför fick det hela en prägel af osökt be- hag. En sak som äfven bidrog att göra detta hem mer än vanligt trefligt, var ett särdeles rikhaltigt bibliotek, innehållande en vald samling af arbeten i skönliteratur, historia och vältalighet m. m. af en stor del bland århundradets mera framstående in- och utländske författare. Detta anslog oss så mycket mera, som det just icke hör till hvardagligheterna, ehuru det vore önskligt, att så vore ; ty någon vack- rare och nyttigare prydnad i ett hem än en vald boksamling torde näppeligen kunna finnas. Ett eller annat är därefter kom jag själf att gästa detta finbildade och trefna hem, och den vänskap, hvarmed jag då och allt fram- gent möttes från paret Gullbrandsson, gör det till en plikt för mig att med vänlig hand söka i Iduns spalter binda en enkel minnes- krans åt den nu hänsvunna. Dotter af kammarherren Michaël von Strus- senfelt i hans tredje gifte, föddes Eleonora Charlotta i Helsingborg d. 2 maj 1820. Sina flickår tillbragte hon i Lund, där hon erhöll en mycket vårdad uppfostran. Hennes lärare i de moderna språken var den på sin tid mycket omtalade »klassiken» »araben» Holm, och hon bibehöll städse i både tacksamt och muntert minne den lärde och kuriöse man- nen. Flyttad till Norrland — jag tror så- som lärarinna — gjorde hon där bekantskap med ingeniören A. M. Gullbrandsson, och då denne bief en af styresmännen öfver Sala silfvergrufva, följde hon honom som hans maka dit. Redan från unga år hade hon afgjord håg och fallenhet för sådana konstindustriella sys- selsättningar, som åtminstone fordomdags så mycket förekommo i de svenska hemmen, och hon förvärfvade sig så småningom en allt större skicklighet och en allt mera adlad smak, hvilken senare icke minst gjorde sig gällande vid anordnandet af mönstren, som hon själf sammanställde eller komponerade. En otrolig mängd sådana hemslöjdalster gick under årens lopp ur hennes flitiga händer, och de pryda ännu i dag på många håll hennes vänners och bekantas hem. Hon var mycket hemma- stadd i flere sorters konstsöm, och många vackra arbeten i denna väg, dels i hvitt och dels i färger, ha af henne utförts. Åtminstone ett af dessa, en synnerligen vacker, större bord- duk, blef härom året prisbelönt, jag vill min- nas med silfvermedalj, vid landtbruksmötet i Örebro. En specialitet, inom hvilken hon uppnått betydlig både smak, elegans och skick- lighet, var ett slags mosaikarbeten — hörn- hyllor, konsoler, syskrin m. m. dylikt — af snäckor, stuffer och stenar, äfvensom arbeten, fotografilådor m. m., af pressade, väl kon- serverade och präktigt sammansatta vilda blommor. Det fanns för öfrigt ingen gren af finare hemgöromål, som hon ej intresserade sig för och med framgång försökte sig på. Under de senare åren, sedan träskärningen kommit så mycket på modet, grep hon sig an äfven med denna konstslöjd, köpte sig sågar och hyfvelbänk och utförde en mängd arbeten af olika slag samt förvärfvade sig äfven här, både inom den s. k. fornnordiska och s k. naturstilen, en synnerligen beaktans- värd skicklighet. Särskildt må nämnas många af henne utförda större och mindre arbeten med blomster- och rank-motiv, äfven dessa utförda efter mönster, som hon själf samman- ställt. Äfven för sådana arbeten erhöll hon vid flere tillfällen pris. Hennes intresse för husliga göromål sträckte sig äfven till köksafdelningen, och många kunna vitsorda, att hon på det området för- värfvat sig en skicklighet och smak, som med rätta ställde henne i främsta ledet bland våra husmödrar — detta så väl hvad angår finare matlagning, som äfven andra hushållsgöromål såsom bakning och bryggning m. m. I alla dessa afseenden torde man för visso kunna nämna henne såsom ett verkligt »mönster för sitt kön». En annan hushållsgren, som af henne med mycken förkärlek omfattades och utöfvades, var trädgårdsskötseln. Äfven här stannade det icke vid blotta försök, utan ledde till framgångsrikt arbete — något som äfven till- förde henne belöningar, bland annat i form af Svenska trädgårdsföreningens medalj. Om- kring det hem strax utanför Sala — det gamla grufingeniörbostället vid silfvergrufvan — där hon under flere tiotal af år förde den husmoderliga spiran — måhända icke alltid i öfverensstämmelse med den husliga ekono- miens strängare fordringar, emedan hennes lifliga fantasi, goda hjärta samt för armodet och den hjälpsökande vidt öppna hand mer än en gång drogo streck öfver beräkningsför- mågan, men med en gästfrihet och förekom- mande gammaldags älskvärdhet, som sökte sin like —, kring detta hem, säger jag, hade hon själf med egen hand graft och så små- ningom anlagt och utvidgat en större frukt, köks- och blomsterträdgård, hvilken ständigt, så länge hon där lefde och regerade, var syn- nerligen väl ordnad och underhållen samt här och hvar prydd med smakfulla och pittoreska grupper och anläggningar af snäckor, stenar och färgglänsande eller skimrande mineralier. Äfven husets inre hade en prägel af denna förkärlek för blommorna och växtvärlden, och hennes lilla förmak pryddes alltid af blommor eller åtminstone af friska murgrönsrankor, som konstrikt fästes och slingrade sig uppefter väggar och tak. Hennes make drabbades för några år sedan af en svår sjukdom, hvilken sedermera så förvärrats, att han nu som obotlig är inta- gen på vårdanstalt i Stockholm. Makarne kommo då på indragningsstat och, efter silf- vergrufvans försäljning, på pensionsstat, hvar- efter de flyttade sina bopålar till Stockholm. Af motgångarne blef hon luttrad, men icke bruten; hennes friska kroppskonstitution och lifliga, stundom kanske allt för lifliga, fantasi ägde fortfarande kvar hela sin spänstighet. Hon arbetade fortfarande lika oförtrutet och följde literaturens och äfven det politiska lifvets företeelser med samma varma intresse som förut — i Kungl. bibliotekets arbetssal var hon under senaste åren en af stamgästerna. Allt tydde på, att hon ännu kunnat äga framför sig många år af af hälsa och kraf- ter, trots de sorger och bekymmer, som tärde henne — mest bekymren för maken, vid hvil- ken hon var fäst med en rörande och, liksom så mycket annat, svärmisk hängifvenhet. Så beslöt hon underkasta sig operation för en svårare, men alls icke dödlig åkomma, hvaraf hon i många år lidit, och så följde döden i söndags åtta dagar sedan — för dem, som kände henne, helt oförmodadt. Hon sörjes närmast af efterlefvande make, en fosterdotter, som är gift i hufvudstaden, och en fosterson, som är bosatt i Amerika. Själf barnlös, var hon nämligen mycket barn- kär och hade upptagit ett par fosterbarn i späda år. Dessutom saknas hon hjärtligt af brorsbarn — af hvilka kaptenen vid Göta artilleri Alexander v. Strussenfelt och rytt- mästaren vid Lifgardet till häst Gunnar v. Strussenfelt — samt vänner, hvilka varmt och lifligt minnas henne såväl från det ange- näma och älskliga hemmet i Sala som från hennes senaste år i hufvudstaden. Birger Schö/dström. & ”Din pojke”. För Id un efter Frances £1 Willard. 8 ör att kunna uppfostra din pojke, så som han förtjänar, borde du börja minst ett- hundra år före hans ankomst; och när han så träder fram på lifvets skådeplats, bör han framför allt vara ett välkommet barn. Din pojke är en aflång låda inpackad elek- tricitet; att du lägger band på honom, kan han minst af allt tåla. Han blef född för att uträtta något i världen, och han har brådtom att begynna. Hans öde beror främst af hans mors »gör det» eller »gör det inte!» Om hon är en kvinna med ett klagande »gör det inte!» i sin själ, äro vanskligheter från första stund lagda i hans väg. Men om det kära »gör det» är hennes grundton, kan han vara nästan viss på att vinna i lifvets kapp- löpning. Det beklagliga vid barnauppfostran i så många hem är att det beständigt lyder: »gör det inte» eller »låt bli det där, du stygge pojke». Beklagligt är ock, att så många barn uppfostras af tjänarne i stället för af modern. Att föra amman bakom ljuset är något af det första, din pojke öfvar sig i; och hos mången »vuxen pojke» blir det blott helt naturligt att föra det kön bakom ljuset, till hvilket amman hörde, och som han tidigt lärde sig bedöma efter detta första exemplar. En gosse, som är uppfostrad af modern, bedömer i re- geln alla kvinnor efter henne; det främsta hon kan uträtta för sitt kön och hela män- niskosläktet är att inväfva det bästa af sitt eget jag i gossens karaktär. Om hon är klok, rättvis, storhjärtad, skall också han blifva det. Att fadern utöfvar ett stort in- flytande på barnen, vet enhvar; och att han måtte öfva ett ännu större, önska alla upp- riktiga människor ; men det förblir dock för alltid sannt, att hvarje gosses lif säger till modern : »Mitt hjärta fick sitt första slag, Mitt blod sin värme fick af ditt...»