Idun: 1892

102 Mina ringar. Tala! — Jag är idel öra, Tala, min pekfingerring. JYågon bikt du har att göra, När det kommer allt omkring. Tydligt jag ju ser dig brösta Med din röda karniol, Där två runor sammanfösta Sitta som i vigselstol. Riktigt! — Ja, jag ser dig slunga Blickar utaf stolt förtret Till ringfingret med den unga Vigselringen blyg och slät. Na, så säg, hvad för en smärta, Stolta fingerring, du bär? Jag skall talet nog behjärta, Om behjärtansvärdt det är. Ringen så: »Mig kan förtreta, Att jag en kamrat har fått Vid min sida, den där släta Utan sten, helt simpel blott. Hvad har den väl att betyda? — Duger icke till signet, Dugei' knappast till att pryda, Handen i sin enkelhet. Mig tillhör förstfödslorätten, Rätt att smycka människan- Jag stamfader är för ätten, Alla ringars hufvudman. Jag min herres namnbokstäfver Bär uti en högröd sten, Men min granne namnlös lefver På ett guld med mattadt sken.» — Namnlös! — nej, du dig bedrager: Namnet sitter innanför, Glänser där i gyllne dager, Glänser, tills dess herre dör. Namnet är ej mitt, men hennes Som den enkla ringen gaf. Ej ens lycka blott, men tvännes Den beseglar till vår graf. Prunkande du mig betjänar Som min underskrifts signet, Men den andra mig förlänar Hjärtats hemliga sekret, Uti dig mig själf jag spegla,r, Läser där mitt eget namn; Men den andras guld förseglar Hannes, som mig räckt sin famn. Om den andra mindre blänker, Trohet dock där innebor, Trohet som ett hjärta skänker, Och som det mig dyrt besvor; Om den andra mindre pryder, Fägnar den mitt hjärta mer. Evighet dess ring betyder; Trohet i dess guld jag ser. Inför mänskor må du gälla Som insegel på mitt ord, Men att hjärtat tillfredsställa, Därtill bief dock du ej gjord, Du mitt sanningsvittne vare; Kärleksvittnet denna bär. Denna hemlighet förklare, Hvarför den mig blef så kär. C. L—n. 'ëc. Den svenska kvinnan på Chi- cagoutställningen. iCm aken går framåt! (Jfr) I fredags hade den af Fredrika Bre- r',A mer-förbundet tillsatta, i vårt förra num- mer omnämnda damkomitén utlyst ett nytt möte på Hôtel Continental; denna gång hade kallelsen hörsammats i yidare kretsar, och i den samling damer, som på fredag middag till ett par hundratal fyllde möteslokalen, märktes IDUN en mängd af de mera framstående represen- tanterna för det kvinnliga arbetet i hufvud- staden, för skolor och undervisningsverk, för literatur, för konster, slöjd, yrken och industri. Justitierådinnan fru B. Olivecrona hälsade de närvarande välkomna. Hvad som gifvit Fredrika Bremerförbundet tillskyndelse att taga initiativ till denna rörelse för den svenska kvinnans värdiga deltagande i Chicagoutställningen var en skrifvelse från den amerikanska damkomi- tén i Chicago; däri uttrycktes de amerikanska kvinnornas lifliga förhoppningar att ej vid det lysande tillfället behöfva sakna sina svenska systrar. Förbundet anser sig dock härvidlag endast böra spela en förmedlande roll och drar sig tillbaka från ledningen, så snart de tillsatta komitéerna träda i verksamhet. De skäl, som tala för den svenska kvinnans del- tagande, ligga i öppen dag. Den svenska kvin- nans ställning är, lyckligt att nämna, i många hänseenden framom andra länders, ej blott hvad hennes verksamhet inom skilda områden be- träffar, utan ock med hänsyn till den aktning, som bevisas henne. Detta är ock en i utlan- det flere gånger erkänd sak. På anmodan af den amerikanska kvinno- komitén hade fru Olivecrona utarbetat och öfversändt en uppsats, behandlande den svenska kvinnans ställning, verksamhet och förhållan- den. Denna uppsats har nu ock senast i den amerikanska pressen gifvit anledning till det yttrande, att amerikanskorna med häpnad finna, i huru många hänseenden svenskorna stå fram- om dem. Sannt är ock, att här hemma på de sena- ste decennierna det kvinnliga arbetsinlägget va- rit synnerligen beaktansvärdt på filantropiens, religionens och de praktiska områdenas fält. Det bör därför icke ligga någon chauvinism i den förhoppning, att den svenska kvinnan bör vara så mogen som trots någon annan att vid Chicagoutställningen häfda det goda anseende och namn både för sitt kön och sitt fosterland, som de alltid ägt i de Förenta staterna. Ej heller är härvid att förgäta, huru många af våra landsmaninnor därute funnit ett nytt hemland; dock ha de alltid i sina hjärtan så troget bevarat kärleken till det gamla fäder- neslandet, att det för dem skulle kännas både nedslående och förödmjukande, om ej den sven- ska kvinnan komme till Chicago. För mänga af vårt kvinnoarbetes alster skulle i Amerika en vacker marknad kunna beredas, och så många fosterlandsvänner äga vi visserligen, att vi ej längre behöfva frukta för sakens lyck- liga, praktiska lösning. Fröken Wærn lämnade härpå de närvarande en redogörelse för innehållet i de rapporter, som hittills anländt från den amerikanska dam- komitén. De rörde sig hufvudsakligen om anordningarna inom det storartade palats, som är under uppförande för kvinnoafdelningen vid expositionen. Vidare uppmanas i dessa rap- porter de blifvande utställarinnorna att sända flere än ett alster af sitt arbete, då det är meningen exponera dessa, ej blott i den sär- skilda kvinnoafdelningen, utan ock i den all- männa jämsides med den manliga alstringen till en direkt öfverbliek, i hvad mån kvinnligt inlägg gör sig gällande i vår moderna kultur och industri. För att nu ordna det vidtomfattande arbe tet beslöts, att detta skulle fördelas på föl- jande fackkomitéer, som hvarje särskild fick förbereda utställningen inom sitt område : 1) Komité för utställning, belysande den svenska kvinnans sociala ställning; 2) för undervisningsvä- sende; 3) för kvinnans deltagande i statens och det allmännas tjänst; 4) för kvinnans anställning i yr- 1892 ken; 5) for literär och publicistisk verksamhet; 6) för de bildande konsterna ; 7) för tonkonsten ; 8) för konstslöjd; 9) för hälso- och sjukvård; 10) för filan- tropisk verksamhet. Slutligen beslöts tillsättandet af en central- komité, som skulle utgöra föreningsbandet mellan fackkomitéerna inbördes och med den amerikanska utställniogsstyrelsen, samt en eko- nomisk komité för anskaffande och förval- tande af de nödiga penningmedlen. Till alla dessa olika komitéer föreslogs en mängd ledamöter, representativa för de olika facken ; då dock endast en del af de valde var närvarande, måste det definitiva bildandet uppskjutas till nästa sammankomst, hvarefter de olika komitéerna välja ordförande och hvar på sitt håll börja arbetet. Vi skola framdeles meddela namnen å medlemmarne, när komitéernas sammansättning fullt stadgats. I morgon lördag hålles ånyo sammankomst å samma tid och ställe. I dagsmejan. JDagsmejan har börjat sitt städningsarbete på tak dr och gator, och hennes skurbaljor få vi nu hoppa öfver eller försiktigt undvika, den ene med misshumör öfver stundens obehag, den andre med upplifvande tankar på resultatet. Allt efter hvars och ens olika sinnesart och bildningsgrad. Vårvindarne leka redan, om ock litet omildt, och hviska »ut, ut!» Och ut komma alla åldrar och många som ej varit med förr. Somliga stjäla sig ut barfota och barhufvade, då mamma ej har tid att se efter dör- ren. Andra ledas försiktigt — alltid vid högra handen förstås, till förmån för framtida gymna- stikinstitut — iklädda hvita hattar, hvita kappor och stora gummigaloscher, som skola växas i. Andra komma åkande i eget ekipage, omgifna af idel hviit. Ögonen kisa mot sol och hvitt, men den lille tror, att det måste så vara, barnflickan tror så med, och mamma reflekterar icke öfver saken. Gossen åker och skrattar; och skriker han, så ru- skas han i sömn och vaknar i sitt eget fina rum — åt solsidan! Sol skall det vara, ty den brän- ner ju bort mikrober, baciller och andra skade- djur. »Mera ljus» — och flere glasögon. Än se’n ! Det ser stiligt ut med glasögon och äfven obesväradt. Att synens svaghet är ett lyte lika så väl som att vara utan näsa eller bara ha ett ben, faller icke någon in, och likväl är det så. Och tillika är det en stor olycka. Små kissar och små hundar födas blinda, men små människobarn lämnas helt åt sina mammors högre intelligens. Voilà! A. M. Konsten att »gifva middag». För Idun af Herna. (Forts. o. slut fr. föreg. n:r.) Förr i världen, isynnerhet pä landet, hörde det till saken att truga gästerna att äta. Ju mer man trugade, dess artigare var man. Nu bör värdinnan ej fler än en gäng uppmana sina gäster »att taga lite mer». Tjänarne däremot skola hafva ett vaksamt öga och gissa sig till allas önskningar. Mycket praktiskt finner jag bruket af mat- sedlar. Vid teatrar och konserter vill man ju äfven förut veta, hvad som bjudes — likaså vid bordet. Dä mången ännu hänger fast vid seden att angifva rätternas namn pä franska, sä vill jag påpeka nödvändigheten af, att de granna och konstlade benämningarna åtmin- stone böra vara rätt stafvade. Man blir verk- ligen ibland i tillfälle att på matsedlar se en