Idun: 1892

290 1892 Väl ödet hjältebröst kan sönderkrossa, Att resa sig må jordemasken vägra, En hjältevilja det ej böja kan! Ett ädelt hjärta strida skall och segra. Jh. jiöRNER. / gande?, ej heller märka annat, än att re- daktionssekreteraren â sin sida var nöjd med både min litterära förmåga oeh min flit och mitt uppförande. Jag tror, det var blott en enda gång vi kommo i tvist: det gällde Flau- berts egenskap af, icke stor författare, ty därom voro vi båda entusiastiskt ense, utan om hans lämplighet för Familj-Journalens publik, hvil- ket jag på det ifrigaste bestred; naturligtvis blef redaktionssekreteraren segrare i striden. Så uppgick Familj Journalen i tidskriften Svea, och den gamla redaktioneD skingrades. Sedan dess hade jag förlorat Toivo, visst icke ur tankarne, men ur det personliga samman- träffandets sfär, tills jag nu af Idun anmo- dats lämna några ord till hennes porträtt. Jag har skrifvit till henne om denna anmo- dan och till svar fått en vänlig och kärkom- men epistel, hvarur jag ej tvekar lämna föl- jande utdrag: »Hvad är det ni vill veta, gamle vän och kamrat? När jag är född och död? Född är jag den 28 maj 1860, naturligtvis af mina föräldrar, arkitekten Pettersson och Rosa af Heurlin, finska, och dotter till, som man sagt mig, en ganska framstående statsmannatalang, senator Edvard af Heurlin. - Min far, en varm konstnärssjäl, förstod sig ej på siffror, och då han rycktes bort från hustru och två späda barn, såg det mörkt ut för de senare. Men hvarje moln har sin silf- verkant, och min far hade förstått att till- vinna sig hvad bättre är än guld — verkliga vänner. Dessa gjorde hvad de kunde för att bistå min mor; och så fick jag växa upp under torftiga, men dock sorgfria förhållanden. Jag var en klen, dum stackare som barn; skolundervisning har jag aldrig åtnjutit och äfven tyvärr allt för knapp privatundervisning. Mina lärarinnor hade visst aldrig roligt med mig, och ett är visst: jag ej heller med dem. Mycket har jag emellertid lidit af att aldrig ha haft någon fast elementar kunskapsgrund att stå på. En viss snapphaneförmåga har jag ju haft, och då med ökade krafter vet- girigheten växte, bjöd jag till att med själf- studium fylla bristerna i min bildning. Men hur föga de afhjälptes, vet jag bäst själf. Yid femton års ålder gick jag upp till Lea med ett drygt dikthäfte. Hon skakade på hufvudet och gaf mig det dräpande rådet att först och främst lära mig svenska. Det rå- det tog jag så ad notam, och hvilken välvilja, ja, långt mer än välvilja: verklig moderlig vänskap, hon sedan slösat på mig, för den kan jag aldrig nog visa henne tacksamhet. Att jag knåpat ihop litet vers under några år och utgifvit ett par böcker ■— »Yind för våg» 1885 och »Ljusa skyar» 1886 — vet ni, men det är redan fyra år sedan jag dog som så kallad författarinna för att lefva upp i man, barn och hushåll. Jag vet, det finns själs- och kroppsstarka kvinnor, dem jag af innersta hjärta beundrar, hvilkas vingar växa med ökad verksamhet, hvilka hinna med allt oeh ingenting försumma, men jag hör tyvärr ej till dem. Mitt hem, min man och mina två små barn ha kommit mig att på det stora hela betrakta ett skrifbord som en lyxartikel, och dock kännner jag ibland längtan efter en vrå för mig själf och permission från alla andra intressen än skrifning. Men hvad hjäl- per det! Min man, som är ledsen öfver att jag nedlagt min penna, skulle nog gärna gifva mig en sådan permission, men intressena gifva det ej, jag kan ej dela dem.» Jag har, som sagdt, ej tvekat att gifva of- fentlighet åt denna lilla själfteckning, ty den målar så förträffligt, så troget författarinnan — enkel, anspråkslös, blygsam och .. . trofast : rykte och litterär ära må nu ha sin lockelse, åtrån att gifva form åt fantasiens drömmar sin röst, men de få vika för hemmets intres- sen, kärleken till och vården om dem, hvilka stå den unga makans och moderns hjärta allra närmast. Det är Toivo lifs lefvande, skola alla hennes vänner säga. Mot den nämnda teckningen ville jag lik- väl nedlägga ett par små gensagor. Man må ej af denna teckning draga den slutsatsen, att Toivo är utan vidare kunskaper. Hon har, tvärtom, mycket bra — man lär känna sådant under gemensamt arbete i dagliga »byrå»-göromål, och jag torde således betrak- tas som kompetent domare därvidlag •— och särskildt har hon briljanta språkkunska- per, hvad franskan och engelskan beträffar — utmärkta öfversättningar, af henne verk- ställda från dessa båda tungomål, bevisa det. Den andra gensagan gäller hennes påstå- ende, att hon för »redan fyra år sedan dog som författarinna». Men vi ha ju under just dessa år sett då och då i Dagens Nyheter Sigrid Elmblads lifliga och fina teckningar från konstnärsförhållandeua och folklifvet i den gamla märkvärdiga hufvudstaden i det gamla märkvärdiga czech-landet, där hon sedan sitt giftermål haft sitt hem. Och att Toivo lefver, bevisas af det nya alster af hennes vackra poetiska talang, hvarmed hon i detta nummer gläder Iduns läsekrets. För öfrigt har jag inte mer att tillägga, än att Toivo sedan 1888 är gift med den världs- bekante, framstående sångaren Johannes Elm- blad, svensk till börden, men länge anställd vid nationaloperan i Prag, samt att hennés två små flickor skildras som hennes allra vackraste poem. Birger Schö/dström. J£l