Idun: 1892

1892 I DUN 291 Likt barnet första gång vid a, b, c man hjälplöst letade en ljus idé. Man velat skämt, det hade allvar blifvit, man velat le, och nu man blifvit rörd. Recept på löjen gäckande man skrifvit, och tårar blef receptets innebörd. Man sitt förstånd på lustigt gille bjudit, och känslans strängar oförmodadt ljudit. Det hade kommit tyngd uti den stämning, som annars allt för lätt i regeln var. »Hvem är han ?» hviskades med skygg bekläm- ning. . i>Det vet jag knappast,» var värdinnans svar; i>en yngling endast, en obskur abbé, en liten man, som heter — Bossuet. » * Sigrid Elmblad. (Toivo.) K Vårt modersmål. jLjen klaraste och dyrbaraste juvel, som slutligen likt ett fast lås sammanhåller ^ alla de band, hvilka fästa oss vid den jord, på hvilken vi vaknat till lif, är vårt språk ■— vårt modersmål. Knappast hafva våra ögon öppnats för ljuset, förrän i vårt öra dallra modersmålets första toner, och dessa ännu oförstådda ljud innebära allt det ljufvaste, det oförän- derligaste som finnes i lifvet — moderskär- leken. Det är från moderns läppar barnet skall lära att älska sina fäders språk och att ömt vårda det, så att det bibehåller sin fägring. Dock är det en beklaglig sanning, att allt för liten vikt lägges vid modersmålets talan- de och läsande, och följderna af denna lik- nöjdhet märker man snart under samtalen, såväl inom familjekretsarna som i sällskaps- lifvet. Språket har från barndomen saknat ans, och därför sluddrar den ene, en an- nan talar inom munnen, under det en tredje och fjärde förvränga själfva orden eller sluka konsonanterna. Och på samma gång man vanvördar vårt eget språk, klutar man på det en lånad grannlåt af främmande ord, hvilka, då de slutligen komma i det egentli- ga folkets mun, endast blifva bedröfligt löje- väckande. En förståndig moder bör med den största uppmärksamhet följa barnets framsteg i talets konst. Det skall lära förstå, att då man ta- lar med öppen mun, klinga vokalerna rent och fulltonigt, och att orden blifva ofullstän- diga och obegripliga, om en enda konsonant faller bort. Till sist bör barnet äfven lära sig, att ingen mening får springa öfver läp- parne, förrän den är fullt färdigbildad i tan- ken. Det är just under den period i barnets lif, då det håller på »att lära sig tala rent», som den största vaksamhet är af nöden, för att fel må undvikas, hvilka sedan kunna hänga med hela lifvet igenom eller åtminsto- ne kosta mycken möda att bortarbeta, såsom läspning, stamning och ett ofta våldsamt stac- cato vid ordens framsägande. Ett verkligt oting, som innästlat sig vid de små barnens behandling, är att sköterskor och äldre anförvanter jollra bort språket med de små, i det de ställa sig i språkkunskap * Bossuet, Jacques Bénigne, ryktbar fransk skrift- ställare och andlig vältalare under Ludvig XIV:s tid. på barnets egen ståndpunkt. Man kan ofta i barnkammaren få höra den tokigaste meso- potamiska i stället för rent klingande sven- ska, och det är endast helt naturligt, att ge- nom en dylik metod barnets utveckling.i ett rent talande af modersmålet fördröjes. Har barnet under de första åren i hem- met fått lära sig att tala väl rent, så bör sedan skolan öfvervaka deae vidare utveck- ling i skönläsning och vältalande. Det är sant, att våra högre läroverk och äfveD folk- skolorna ägna någon tid åt deklamation af våra skalders verk, innanläsning och äfven under- stundom åt sagoberättande, men all rättfär- dighet tycks vara uppfylld, då lärjungen hjälpligt och utan att stappla med hastig och ofta entonig stämma hasplar ur sig sin läxa. Det är dock nu, som språket skall få sin rätta tukt. Det är nu felen skola bortar- betas, vokalerna komma till sin rätt, konso- nanterna afrundas, om så behöfves, rytmen rättas, den rätta andhämtningen inhämtas och, slutligen, lif och anda inläggas i föredraget. Det är nu lärjungen skall lära sig älska och akta sitt modersmål, och han gör det bäst genom att småningom förstå dess skönhet. Med en god grund lagd i hemmet och i skolan och med ständig uppmärksamhet på sig själfva skola sedan den unge mannen och den unga kvinnan lätt kunna vakta sig för att åter neddraga talets vackra konst. Ett vackert, rent språk är en spegel af både hufvudets och hjärtats bildning. Må ynglingen betänka, att han en dag i framtiden kan stå i riksförsamlingens talare- stol eller måhända som församlingsherde på predikstolen. Må han då hålla fullt och fast i sin hand det klingande och öfvertygande svärd, som kallas vårt modersmål. Och hvad som gäller den unge mannen, gäller äfven i icke mindre mån den unga kvinnan, om hon än icke behöfver beträda talarstolen. Det är kvinnan, som ger ton åt så väl hemmet som sällskapslifvet, och talets fina skick bör vara hemmastadt på bägge ställena, En skald säger: »Det är musik att höra kvinnan tala.» Ja, det är sant — när hon talar väl. Den unga kvinnan i de burgna hemmen anser sig sällan hafva afslutat sina studier med skolan. Det är så mycket hon anser fordra en fulländning. Hon vill bli mästarinna på sitt piano, hon fortfar med sina franska talöfningar, hon vill utbilda sin röst, hon vill måla i olja eller vattenfärg, men månne hon icke äfven borde ägna nå- gon tid åt vården af sitt eget språk, vinna herravälde äfven öfver detta instrument. Den unga kvinnan sätter en ära uti att behaga genom oskuld och kvinnlighet, genom behag och talanger. Skulle hon ej bland dessa vilja räkna den att tala och läsa sitt moders- mål fulländadt och dagligen offra litet om- sorg och möda härför? Vårt modersmål är ett heligt arf, som vi må se till att kunna lämna våra barn som en omsorgsfullt vårdad familjeklenod utan fläck och vank. Adolf Hellander. 4P éY3 En vacker kvinnas älskvärdhet kostar henne litet och inbringar mycket; en ful kvinnas älskvärdhet kostar henne mycket och inbrin- gar intet. Otto Neumann-Hofer. Att skiljas . . . i an hade tagit sin lilla dotter upp i knäet, smekte hennes ljusa silkeshår och föreläde henne valet: »Hör, min lilla älskling: pappa skall snart resa långt bort. Mamma stannar här. Hos hvem vill nu Lillan vara, hos pappa eller hos mamma?» Lillan besinnade sig icke länge. Svaret låg redan på förhand färdigt på hennes lilla tung- spets : » Hos båda. » »Det går inte för sig, mitt barn, då mamma blir här och pappa reser bort. Men om du reser med mig, så skall jag köpa dig den där stora dockprinsessan, som du var så betagen i häromdagen hos leksakshandlaren. Den får du ta med dig på resan. Far du inte med pappa, mitt lilla hjärta?» »Jag far med pappa,» förklarade Lillan, »och dockan skall heta Elsa; jag tycker om Elsa, och jag har ännu inte någon Elsa.» Hon tog sin lilla dotter upp i famnen, fat- tade i hennes kind med två finger, så att blå- klintsögonen måste se in i hennes, och före- läde henne valet: »Pappa reser nu bort, min älskling, och mamma blir kvar här. Hos hvilken vill du då vara?» Lillan behöfde ej heller nu länge tänka sig för: »Hos båda,» sade hon hastigt. »Det går inte, mitt barn,» förklarade mamma allvarligt. »Pappa reser bort, och jag stannar här. Vill du vara hos mig? Jag skall köpa min lilla flicka en spetsklädning med rosen- röda band. Tänk, hur fin hon då skall bli!» Och lillan beslöt sig: »Jag stannar bos dig, men helt och hållet af spetsar blir den väl, eller hur?» Så var det då bestämdt. Lillan skulle bli hos mamma. Så kom dagen, då pappa skulle resa, och då önskade han taga afsked af sin dotter. Men Lillan ville inte höra talas om något afsked. Hon omfamnade krampaktigt sin pappa och höll honom fast under snyft- ningar, så att han icke kunde göra sig lös från henne. Mamma stod bedröfvad bredvid. »Efter du då inte vill stanna hos mig, Lil- lan, som jag ser,» sade hon till sist, »såskall jag hämta din kappa och hatt, så får du resa med pappa.» »Ack ja, resa med,» bad Lillan, och med af ångest bäfvande hjärta hjälpte den unga modern att göra sitt barn resfärdigt. »Bien du vill väl ändå först ta afsked af mamma,» sade hon förebrående. »Gif mamma en kyss, ty du får inte se henne på länge.» Men därom ville åter Lillan inte höra talas. Hon lindade sin späda arm om mammas hals, lutade sitt hufvud mot hennes skuldra och stod ej att få bort från denna ljufva plats. »Så stanna hos mamma,» sade då i sin tur pappa med en underlig heshet i sin stämma och gjorde min af att gå. Men alldeles som om barnet hade anat, hvad dock denna skils- mässa betydde, vände det sig om med ett skri, och utan att med den ena armen släppa mam- mas hals, grep det om pappas hand och höll den fast som en skeppsbruten. Och så blef det. Hon ville inte fara ifrån mamma, men hon ville inte heller tillåta pappa att gå sin väg. Hon höll dessa båda, som trodde det omöjligt att längre härda ut med hvarandra, tillsamman inom fånget af sina små armar, utan att de vågade se hvarandra i ögonen. Ingendera kunde slita sig lös, ingendera kunde gifva efter, och dock blygdes de, ack, huru de blygdes ! »Hvarför far inte mamma med?» frågade