Idun: 1892

IDUN Blif icke trött, bevinga dina fjät, Det bästa når ej mänskan, men det goda Och mången framgång kan du än förmoda. Är också godt: gå hän och lef för det! JCSAIAS JEGNÉR. menad gäfva fägna de arma idioter,.som drogo där förbi. Men — de voro mänga; de voro utsocknes; flere af dem voro redan gamla och närmade sig sin enda fristad: grafven. Hvad var att göra åt dem? Och de unga idioterna? Och barnen? Människan är i allmänhet hård till sin natur. Hon vill ej gärna ofFra något, där intet synes vara att vinna, åtminstone ville eller tänkte icke vårt folk den tiden på att offra något för de arma idioterna, och så för- blef dessas tillstånd oförändradt. Men Emanuella Carlbeck, barnet med det vakna sinnet och det varma hjärtat, kunde icke glömma, hvad bon sett, utan hördes ofta vid anblicken af någon ny usling utropa: »Att ingen människa tar denne om hand!» eller: »Om jag hade ett eget hem, skulle jag ta honom!» hvilket längre fram föranledde en hennes väninna att säga till hennes systrar: »Tänk, ni flickor, hvad Emanuella skulle få för en märkvärdig samling, om hon en gång finge ett eget hem!» Så kommo Emanuellas skolår. Under hennes bortavaro från hemmet inac- korderades i detta en 21-årig idiotisk flicka från Stockholm, hvilkens i allo svåra natur och våldsamma vredesutbrott störde hela husets frid. Men vid Emanuellas återkomst ändrade sig allt detta på ett märkbart sätt. Flickan slöt sig till henne, lärde genom henne att så småningom öfvervinna sin häftighet och fick till och med lust för arbete, hvarigenom hon blef jämförelsevis lättskött — så länge allt gick sin jämna gång. Men en sommar, då Emanuella var vid västkusten, blef flickan åter mycket orolig och omedgörlig, och då Emanuella vid hemkomsten bedröfvad före- höll henne detta, svarade hon med en viss ånger: »/«, det är så ledsamt, så! Men om jag kommit till Emanuella, då jag var liten, hade jag aldrig blifvit sådan...» Tänkvärda ord, hvilka likt ett utkastadt säde skulle gro i stillhet för att en dag spira upp och mogna till gyllene skörd! Nu följde för Emanuella en tid af oro och tvekan, en sökandets tid, hvilken vi redan flyktigt påpekat. Var det verkligen Herrans mening, att hon skulle fortgå på den inslagna vägen? Var hennes vilja ren nog, hennes både fysiska och andliga kraft tillräcklig? Sökte hon i detta maktpåliggande värf endast andras gagn och icke en skymt af hvad hon visste sig icke vilja eftersträfva: egen berömmelse? Endast den, som själf »brottats med Herran» i långa, ensliga nattvakter, kan förstå hennes själstillstånd under denna allvarliga själspröf- ning. Aren 1858—1864 verkade emellertid Emanuella hos nära släktingar dels som lära- rinna, dels som husförestånderska och dess emellan som sjukvårdarinna. Under denna tid hade flere framtidsförslag gjorts henne, såsom att tillsammans med en äldre vän bilda ett hem för vanvårdade barn, eller att söka in- träde som aktiv medlem hos Föreningen för frivillig vård af sjuke och sårade i fält m. m. Men ännu kunde Emanuella icke besluta sig; ännu ansåg hon sig alltjämt för ringa för ett stort mål, och till ett sådant sträfvade hon dock, stort med afseende på gagnet, om än aldrig så ringa till namnet. Då vädjades till hennes hjärta från en nära släkting, hvars nioårige son var en idiot, som natt och dag försatte sin omgifning i oro. Utan betänkande skyndade Emanuella dit och öfvertog vården om den olycklige lille. Och nu visade sig än klarare än förra gången hennes snart sagdt underbara makt öfver dessa abnorma väsen, som benämnas idioter. Hvad ingen annan förmådde, det förmådde hennes fasta och dock milda vilja. Hon kunde bringa gossen till lugn, till sömn, till lydnad — och nu först vågade hon tro, att hon dock funnit sin rätta kallelse. Hennes barndoms svärmiska tanke på de sinnesslöas uppfostran och vård mognade allt mera, helst sedan en högt värderad vän till henne, pastor Glassell, för hvilken hon framlagt sin framtids- plan, allvarligt tillrådde dess fullföljande. Emanuella vistades vid detta tillfälle med sin lille skyddsling vid västkusten. Hennes beslut att mottaga till vård några olyckliga små blef nu bekant, och inom en månad hade redan tre sådana anmälts. Med dessa och sin lilla släkting slog hon sig nu ned å Nya varfvet vid Göteborg, ocli där grundades den 1 sept. 1866 det första idiot- hemmet i Sverige. Att steg för steg följa dess tillväxt och utveckling under mer än 25 år tillåter oss ej utrymmet. Allt nog att det fortgick stilla och obemärkt under första tiden samt flyttades, allt som elevantalet ökades, från en mindre lokal till en större, alltid med fästadt afseende vid en stilla ort och en egen trädgård, där barnen kunde sysselsättas med lämpligt arbete samt fritt och friskt röra sig och leka. Nu började allmänheten få öppna ögon. Det fanns då verkligen sä många idioter i landet, att någonting måste göias för dem utöfver hvad fröken Carlbeck redan påbörja! ! De ständigt ökade ansökningarna till hennes lilla hem bevisade detta, och så bildades i Stockholm redan 1868 Föreningen för sinnes- slöa barns vård, hvilken förening under ständig tillväxt, äfven den, fortgått och fortgår allt- jämt. Fröken Carlbeck anmodades 1869 att öfver- taga föreståndarinneskapet vid denna förenings blifvande uppfostringsanstalt i Stockholm, men föredrog af många skäl att arbeta på egen hand »under Guds omedelbara styrelse», detta så mycket mera, som hon ej ville lämna sitt eget lilla hem och dessutom ansåg, att båda anstalterna — hennes egen treåriga och den nya — sågo ut att bli allt för stora för att kunna sammanslås till en. Och det var så långt ifrån, att hon ansåg en enda anstalt tillräcklig för hela riket, att hon fast mer var öfvertygad om, att i framtiden en sådan inom hvarje län skulle behöfvas. Man skakade tviflande på hufvudet. Och dock har hennes förutseende besannats. Det ena idiothemmet har måst upprättas efter det andra, och så har idiotsaken nu mera blifvit en humanitetsfråga, som icke han falla. Och fröken Carlbecks hem? Från en obetydlig liten vrå i Göteborgs utkant har det, med hjälp af välvilliga dona- tioner, rest sina egna murar i en vacker trakt nära Mariestad och rymmer nu omkring 70 lyckliga barn, hvilkas lif delas mellan oskyl- diga lekar och nyttig verksamhet i skol- och slöjdsalar, i trädgård och på åkerfält. Detta nya hem, Johannesberg, invigdes 1881. Kort därefter hedrades fröken Carlbeck med guldmedalj, som, när nu en gång utmär- kelser skola finnas, väl sällan eller aldrig blifvit bättre placerad. Men hon har haft andra och större fröjder. Af de ofullkomliga varelser hon mottagit i sitt hem ha flere kunnat bildas till verkligen dugande människor, hvilka med rörande tack- samhet äro fästa vid detta hem och vid henne, som öppnat det för dem. »Moster tycker om det eller det,» eller »moster blir ledsen, om jag gör det eller det,» äro inom denna krets de kärlekens maktspråk, som be- stämma hvardagslifvets handlingar. Säkert är också mosters gillande i arbetsväg mera för dem än de pris och hedersomnämnanden deras slöjdalster vunnit på flere utställningar både in- och utomlands. Men att de ej finna moster själf tillräckligt hedrad med guldmedaljen, visas af en annan, som en af gossarne egenhändigt och med gan- ska stor talang graverat på en hittad blybit. Där stå både namn och årtal helt prydligt samt därunder, om jag minns rätt, en kvist —- kanske en lager? Och så ligger kärleksverket i ett riktigt etui, som han också gjort själf. . . En främling kan ej se denna enkla gåfva utan rörelse. Hvad skall icke då »moster» känna. Att hon gömmar den som en skatt är säkert, liksom hon gömmer månget annat minne af dessa små, som i sitt armod ej förstå, hur stora deras gåfvor äro. Och så har nu Emanuella Carlbeck i sitt eget hem den där »märkvärdiga samlingen» af stackare, som väninnan en gång skämtade om. Svarade nu bara hemmets ekonomi mot dess kärlek, vore hon så lycklig hon någonsin kunde begära. Men det vill någonting till att dagligen underhålla ett hushåll af nära hundra personer, och till denna siffra uppgår nu hemmets hela personal med lärarinnor, sköterskor och gårds- folk, hvilka alla äro väl behöfliga, om det hela skall gå som det bör gå, omsorgsfullt och systematiskt. Det årliga statsanslaget, som de senare åren varierat mellan 3,000—3,900 kronor, är ju icke stort; till detta kommerl,000 kronor från det alltid mot anstalten utomordentligt välvilliga Skaraborgs läns landsting; vidare räntan af någon mindre donation och slutligen 12,000 kronor från de betalande barnen — hela den beräknade årliga inkomsten uppgående till ungefär 18,000 kronor om året. Vill någon åtaga sig att för denna summa underhålla ett hundra personers hushåll så som hon underhåller sitt? Utan att vara indiskret, kan man våga gissa, att hon mer än en gång har haft och har sina bekymmersamma stunder. Praktiska vänner ha rådt henne att, som hemmet är betungadt af skuld, mottaga endast sådana barn, som betala och helst fullt. Ty många betala endast half afgift och andra åter en högst obetydlig. Ja, icke mindre än 17 frielever finnas där, för hvilka hon väl- villigt öppnat sina dörrar, något som man förehållit henne såsom mycket »oklokt» . .. Hennes förstånd ger vännerna rätt, men