Idun: 1892

66 I DU N 1892 Såväl hos mänskan som hos markens lilja Och där den sämre tager öfverhand, Det bor en ond och bor en godlynt vilja, Dö växt och mänska som ett ax i brand. JJ. jSHAKSPEARE. &f***WÏ**ï¥*¥ï*ï¥ï¥^W**便ï¥*W*m9¥¥¥****¥**?*¥¥¥¥¥¥¥¥¥***¥¥**¥*m*¥ï¥¥ï¥*¥#¥*W*******¥* till henne, åtminstone ej bland den stora all- mänheten. Hon förstod ej häller eller ville icke förstå att göra sig bemärkt. Stilla oeh anspråkslöst fortsatte hon sin konstverksamhet, hade ingen egentlig själftillit oeh var, framför allt, af sin blygsamhet hindrad att »göra affär» af sig. Med landsmän i Paris umgicks hon föga, hvarför hon ock af dem var litet känd, ända till dess de på någon årssalong i Champs- Elysées öfverraskades af att finna ett af henne måladt porträtt, som hade sin plats på la cimaise, hvilket bevisade huru stort värde man satte på det. De målningar, som anses för- tjäna största uppmärksamheten, hängas nämli- gen på väggens panellist i jämnhöjd med åskå- darnes ögon. Många af de på detta sätt ut- ställda, af Christine Sundberg målade porträtt ha stannat i franska familjer. Hem skickade hon icke mycket, och det mesta utgjordes af stillebenstaflor, i hvilka hon visade en talang, som äfven hos oss rättvist uppskattades. Saknaden af tillräcklig själftillit orsakade väl, att hon, oaktadt hennes konst tycktes be- finna sig i ständigt framåtskridande, allt mera afhöll sig från att skapa egna arbeten och vände sig i stället till att återställa andras. Hon hade i Paris lärt känna Briotet, ryktbar för sin stora förmåga att renovera gamla mästa- res målningar, något som aldrig fullt lyckas för den, hvilken ej själf är en äkta konstnär. Den bekantskapen förde henne själf in på samma område. Hon började arbeta på Briotets ate- lier och vann snart stor skicklighet. Många af de gamla taflor från Frankrikes offentliga och enskilda samlingar, som där restaurerades, ha Christine Sundbergs fina konstsinne och skickliga hand att tacka för det tillfredsstäl- lande skick, i hvilket de nu befinna sig. Under dessa renoveringsarbeten skapade hon själf endast undantagsvis något nytt. En re- dan långt förut uppkommen ögonsjukdom tog ock i så hög grad öfverhand, att hennes konst- närsframtid i betänklig mån hotades, men hen- nes verksamhetslust stridde i det längsta mot sjukdomens inflytande. Hon fortfor att arbeta så mycket som möjligt oeh lefde sitt tillbaka- dragna lif. Sällan kom hon på besök till fo- sterlandet, men år 1889 infann hon sig åter här och stannade ett helt år, livaraf större delen dock icke i Stockholm, utan i Kalmar. Hon återvände till Paris, och ehuru hon i sist- lidne december kände sig något opasslig, skref hon dock ännu för få veckor sedan till gamla vänner här, och intet gaf anledning att ana hennes snart förestående slut. Plötsligt kom underrättelsen, att hon den 20 januari aflidit i Paris. Christine Sundberg var en talangfull och samvetsgrann målarinna, hvilken med sin konst bidragit att göra det svenska namnet aktadt i främmande land och att äfven i fosterlandet bekräfta insikten om det kvinnliga konstarbe- tets värde. Hennes älskvärda personlighet och redbara karaktär skaffade henne vänner både i hemlandet och på främmande mark, och främst bevara hennes kamrater från studietiden henne i tacksam hågkomst. * * * Liksom Christine Sundberg, intog ej häller Amanda Sidvall någon plats på konstens tin- nar, och den kvinnliga blygsamheten hindrade äfven henne att göra sig tillräckligt bemärkt, isynnerhet i hemlandet, men fint kännande, god och ärlig konstnärinna var hon, och om konstälskarne här hemma ej alltid fäste till- räcklig uppmärksamhet vid hennes talang, var denna så mycket mera erkänd i Frankrike. Såsom exempel därpå kan anföras, att det händt, det svenskar, som i Paris föreställts för franska konstvänner, mottagits med utro- pet: »Ah, ni är landsman till mademoiselle Sidvall! ... Hvilken vacker talang!. . . Hon har väl ett betydande namn hos er?» Tony Bobert Fleury, den utmärkte konst- nären och fröken Sidvalls lärare, påstod, att hon vore begåfvad som knappast någon annan af hans elever. Det omdömet bekräftadea äfven af hennes kamrater. Amanda Sidvall, dotter af fabrikör S. L. Sidvall, antogs vid tjugu års ålder till elev vid Konstakademien i Stockholm, hennes fö- delsestad, och utmärkte sig tidigt. Tio år därefter, hösten 1874, begaf hon sig till Paris, där hon studerade på Julians atelier (en af de ofvan nämnda »akademierna») under Tony Robert Fleurys ledning samt erhöll där me- dalj. Påföljande år gjorde hon lycka med det porträtt hon målade af öfverste F. Staaff, men 1876 återvände hon till Stockholm och utförde här ett porträtt af fröken Mina Bredberg (själf numera framstående målarinna), hvilket väckte berättigad uppmärksamhet på Konstakademiens utställning 1877 och allmänt lofordades för lika mycken finhet i uppfattning som käckhet i utförande. Redan på hösten sistnämnda år återvände Amanda Sidvall till Paris, där hon åter må- lade hos Julian oeh ånyo erhöll medalj. På salongen utställde hon en genretafla, »Lecture intéressante». Taflan förklarades vara målad med »ovanlig bravur samt frisk och klar». Ett stort antal franska konstdomare lofordade arbetet, hvilket ansågs gifva stora löften för framtiden. Efter att åter ett par år ha uppehållit sig i hemmet for hon ånyo till Paris och stan- nade den gången där i fyra år eller till 1883, under hela tiden flitigt arbetande, mest på Ju- lians atelier. På alla salonger (de årliga konst- utställningarna i Champs-Elysées) mottogos hen- nes arbeten. År 1882 fick en stor genretafla, »La première leçon», plats pä la cimaise och vann mycket bifall. Taflan köptes af gross- handlaren August Rööhs 5 Göteborg, men har icke varit utställd i Stockholm. Att döma af en fotografi, tagen i Paris, är det ett förträff- ligt arbete, tilltalande i komposition och uttryck samt säkert tecknadt. Det vore onekligt af stort intresse, om denna tafla jämte några an- dra prof på Amanda Sidvalls förnämsta arbeten kunde utställas i Stockholm. Den stora all- mänheten här känner hennes konst mindre än hvad fallet är i Frankrike, där ett par af hen- nes arbeten inköpts äfven af staten och nu sannolikt sitta i något af de större landsorts- museerna, liksom t. ex. Höckerts »Iiappkapell» hamnade i Lille. En år 1883 målad genre, »La fête de la grande mère», väckte också uppmärksamhet och köptes af öfverstinnan Staaff, hvilken själf idkade målarekonsten. Sistnämnda år återkom Amanda Sidvall till Stockholm och stannade sedan i hemmet, Hon tycktes dock här ha saknat den konstnärliga lifsluft, som omgaf henne i Paris oeh framkal- lade så många förträffliga konstverk. Visser- ligen målade hon äfven efter sin sista återkomst ganska aktningsvärda arbeten t. ex. »Modern med sitt barn», en frisk verklighetsbild med godt och tilltalande uttryck samt klar och kraftig färg, men några egentliga framsteg gjorde hon likväl ieke. Hon behöfde otvifvelaktigt att omgifvas af rikare konstförhållanden. Där- på äro hennes arbeten under paristiden otväty- diga bevis. Hvem vet dock, hvad hon ännu skulle ha kunnat åstadkomma, om ej döden plötsligt afklippt hennes verksamhet? Amanda Sidvall vardt ett af offren för den farsot, som i början af detta år anställde så stora förödelser. Hon afled i Stockholm den 6 januari. Hennes vänner förlorade i henne en älsklig oeh trofast väninna, den svenska konsten en lika talangfull som flärdlös utöfvare, hvars anspråkslöshet och oegennytta bekräftade den sanningen, att kvinnligheten aldrig behöfver lida af konstnärskapet. Claës Lundin. Fosterlandskärlek, ammad i hemmet, ||| ett godt hems sköte fostras de dygder rsA och goda egenskaper, hvilka böra pryda den unga människan, då hon träder ut i det stora lifvet för att deltaga i dess hårda kamp. Det är godt att hafva med på vägen en fast vilja, god hälsa, ett par muskelstarka armar och bokliga kunskaper, men det hehöfs mer. Det behöfs en säker ankargrund af principer och ideella åskådningar, inympade som ädla skott i barnasinnet och sedan ömt vårdade under kloka modersögon, för att icke den unga människan under sin gång på egen hand skall slingra på vägen och slutligen kanske komma alldeles ur de rätta spåren. Det är så mycket öfverraskande, som mö- ter ute i det bullrande lifvet: den vilda jak- ten efter lyckan, hvilken knappast förstås under annan form än penningen, striden om makten och för det så kallade framåtskridan- det, att den, som betraktar kampen med ny- vaknade ögon, lätt blir yr i hufvudet och lika lätt bländad af de glänsande regnbågs- färgade såpbubblor, hvilka flyga kring i luf- ten i form af reklamer för framtidens och själfviskhetens evangelium. De låta så lockande för ungdomen alla dessa rog på frigörelse oeh på nedrifvande af allt, hvad förr framkallat vördnad och kär- lek: religion, familj och fädernesland. Det tycks dock, som om de hvita pannorna borde rynkas och ögonen låga, då man vågat håna just det, som omarmat hela deras barndom med rik kärlek. Felet ligger nog däri, att man i hemmet ej haft syn på denna del af hjärtats och sinnets uppfostran. Den är dock af största vikt, ty ett ädelt danadt sinne lå- ter aldrig slå sig i egenyttans fjättrar och bevarar äfven hela lifvet igenom med pietet vördnaden för hvad som är verkligt stort och ädelt.