Idun: 1892

1892 67 Lâtom oss här hälla oss vid ett på senare år allt mer försummadt begrepp — fosterlands- kärleken. — Hur är det möjligt, att en eld så ren skulle kunna utslockna eller endast mat- tas hos ett folk med en sådan ärorik histo- ria som det svenska? Den kan icke slockna, men den har mattats, och där behöfs en ny, frisk vind för att få den att lysa lika klart och värmande som förr. Må den vinden utgå från de svenska hemmen ! Under de mångtusende hemmens tak, höga som låga, växer och fostras en ny generation, och ömma mödrar omvira de späda telnin- garna med alla hjärtats glada förhoppningar. Men må också i barnens späda sinnen inplantas kärlek till det land, som sett dem födas, till den jord, af hvilken de njuta sin näring, och till de fäder, hvilkas ben hvila i samma he- liga jord. Barnet äger en naturlig mottag- lighet för allt, som är skönt och godt. Bar- naögon glänsa af förtjusning, när sol och som- mar kläda landskapet i sin blomstersmyckade, gröna skrud, och icke mindre när vintern sve- per det hvita, sammetsmjuka snötäcket kring klippans hårda skuldror och lindar insjöns klara böljor i smaragdgröna isbojor. Men må barnen, den uppväxande ynglingen och ungmön, äfven läras förstå, att all denna ma- jestätiska skönhet fordrar kärlek och trohet i gengäld, må de, då de hvila i granens skugga eller sitta samlade kring vinterbrasan, få höra täljas om, hur våra fäder älskade detta samma land och, när det gällde, för det samma off- rade både lif och gods. Det är en lång, stolt, högtidlig saga, rik på både dagrar och skug- gor, och det folk, som äger en sådan historia, kan aldrig låta utrangera sig ur de själfstän- diga nationernas led. Vår tid är så fattig på entusiasm, så in- svept i tillvarons hvardaglighet, så febril i sin jakt efter framgång, men må mau i hem- men släppa in åt de unga litet solljus poesi, hvilken i deras friska hjärtan kan in- ympa en sann entusiasm, kärnfrisk håg till stora handlingar och en fast, uppoffrande fo- sterlandskärlek, — varen visse, den kärleken är ett godt palladium att föra med sig på lifvets stridsstråt. Vapenklangens tid är förbi, segertrofeerna falla till stoft öfver Biddarholmskyrkans mar- morsarkofager, och vårt folk har ingen läng- tan efter nya striders gny, men äfven fridens stilla värf fordrar entusiasm och oegennyttig uppoffringsförmåga, och dessa egenskaper, väl rotfästade i ynglingens själ, skola göra honom boren att gå sin valda bana fram med hög- buret hufvud mot ett ädelt mål. Må svenska mödrar se till, att svenskt sin- nelag och den gamla nordiska trofastheten växa bergfast i deras söners håg. De skola då blifva män, som aldrig köpslå om fäder- neslandets väl och aldrig finna offer för stora, då offer kräfvas. Må icke heller döttrarna försummas i detta afseende. De växa upp till ungmör och skola blifva hustrur och möd- rar åt svenska män. Från historiens blad må de taga exempel af gammaldags svensk kvinnodygd och enkelhet, deras sinnen skola blifva allvarligare, deras tankar riktas på högre mål och det lösa, fladdranda pladdret omkring dem skall tystna af brist på uppmuntran. Så kunna vårt land och vårt folk så små- ningom växa till i ny inre kraft, stärkta af ung entusiasm och rotfast fosterlandskärlek, inammad af svenska mödrar i svenska hem. Adolf Hellander. IDUN Ett bref. Efter R. Schmidt-Cabanis. ■> Högtärade herr människa ! Det är cn kuslig tid vi ha! Snön ligger djupt och kallt del är, och bister nöden står oss när. Därför jag ber, att äfven nu ni vårdar oss — ni vill det ju !■ — och vänligt oss de smulor ger, som från er taffel falla ner. Hvart minsta grand vi tacksamt ta och skola kvittra riktigt bra och glädje ge med munter sång, när vår och sommar bli en gång. Anmodad af bevingad kör, jag allas deras talan för. —- Benäget lyssna till vårt larf! Vördsammast er tillgifnc Sparf. e^S> Hvartill tjäna äktenskapsförord? f äromdagen satt jag på min soffa och rökte. Dörren till förmaket stod öp- pen. Min hustru hade där besök af två goda väninnor, den ena gift, den andra förlofvad. Rätt som det var, föll deras samtal på frågan om äktenskapsförord. Det var den lilla fästmön, som bragte ämnet på tal; men den dialog, som utspann sig om sa- ken, fördes egentligen af min hustru och den andra frun. Den förlofvade och ännu oerfarna väninnan fick blott tillfälle att då och då göra ett litet inpass. »Hvad i all världen tjäna äktenskapsförord till? Jag får 500 kronor i sänder af min man, och när de äro slut, får jag 500 till. Oss emellan är det aldrig fråga om mitt och ditt.» »Förlåt, min vän, men nu begagnar du dig af äkta fruntimmerslogik. Jag har det utmärkt bra ställdt i detta afseende; hvarför skall nå- gon då bry sig om att göra något för dem, som inte ha det lika bra.» »Nåväl, jag medger, att äktenskapsförord kunna vara på sin plats i sådana äktenskap, där mannen gnäller för hvar 25-öring han skall ge ut, eller där han är en slarfver, så att man inte kan lita på, att han ordentligt handhar hvarken sin eller hustruns förmögenhet.» »Nå, låt oss för ett ögonblick ställa oss på denna ståndpunkt såsom den riktiga. Men du får då komma ihåg, att sådana män, som dem du åsyftar, vanligtvis inte uppenbara de där trefliga egenskaperna förrän efter brölloppet, och att allt som gäller förordet skall vara klappadt och klart före vigseln. Det är då stora skäl, tycker jag, att ta det säkra för det osäkra. » »Ja, det förstås. Men, ser du, jag tror, att ej häller i sådana där fall äktenskapsför- orden göra någon reel nytta. När mannen fordrar det, lämnar hustrun ändå sina pengar åt honom, frivilligt eller tvunget.» »Ja, där har du tyvär rätt, hvad en ganska stor mängd äktenskap beträffar. Det händer, att hustrur af tvång eller till och med af fri vilja lämna ifrån sig sin egendom åt en ovär- dig man. Men det har också mångfaldiga gånger händt, att gifta kvinnor, i synnerhet sådana som haft barn att försörja, till sin egen och deras fromma häfdat sin genom äkten- skapsförord skyddade rätt och därigenom af- värjt ekonomisk ruin från de små. En helt annan sak är att en hustru bidrager till fa- miljens uppehälle och med sina medel under- stödjer sin man i företag, som lända dem själfva och deras barn till gagn.» “»Ja, men nog måste du i alla fall erkänna, att det visar brist på förtroende till mannen, om hustrun förbehåller sig eganderätt till sin förmögenhet. Man och hustru bli ej ett, när det så där skall skiljas mellan mitt och ditt.» »Nej, min vän, säg i stället, att den man, som nekar sin blifvande hustru äktenskapsför- ord, ej hyser förtroende till henne. Han har ringa tankar om hennes karaktär och goda vilja, då han inte vågar tro om henne, att hon, likaväl som han, känner sig ansvarig för om- sorgen om deras barn och anser sig skyldig att tillsammans med honom bära de gemen- samma utgifterna, bidraga till de samfällda be- sparingarna, i fall hon själf disponerar öfver sin egendom. Du kan vara säker på, att den kvinna, som är nog lumpen att tala om mitt och ditt, om »mina pengar» o. s. v., när det gäller famil- jens gemensamma ekonomi, gör detta i precis lilm hög grad, vare sig hon själf äger dispo- sitionsrätt öfver sin förmögenhet eller ej. Det är ett karaktärsfel, som frånvaron af äkten- skapsförord inte kan korrigera. Det tarfligaste jag hört i den vägen var historien om en landt- fru, som lyckliggjort sin man med en större förmögenhet. En gång under den brådaste skördetiden föll det henne in, att hon skulle åka på visit till någon af sina grannar. När då mannen hemställde till henne, huruvida bon inte skulle vilja uppskjuta färden, enär hästar- ne då så väl behöfdes för att i tid få grödan under tak, svarade hon: »Hvems a’ hästarne, Fritz ?» — De sälla makarne hade intet pak- tum sins emellan.» »Ja, den där frun var ju urbota dum. Och jag kan inte förstå annat, än att det måste kännas förödmjukande för en man att ej vara familjens ekonomiska representant.» »Och du tror inte, att det kan kännas för- ödmjukande för en hustru att få af mannen, hvad hon själf en gång ägt, att taga sina egna medel liksom i lön. Jag tror, att det känns mycket mera förödmjukande än att ej föra ett öre med sig i boet. Ja, detta senare behöf- ver ej smaka det ringaste af förödmjukelse, ty en god hustrus plikttrogna arbete i hemmet är väl värdt hennes och barnens försörjande.» »Ja det kan väl så vara, allt det där. Emellertid känner jag mig lycklig, öfver att vi inte ha något paktum, och att jag aldrig behöfver lägga mig i affärer.» »Ja, hvad den saken beträffar, tror jag, att äktenskapsförorden äro af ganska stor praktisk betydelse. Hvem tror du reder sig bättre vid mannens eventuella frånfälle, den hustru som har någon vana i att sköta ekonomiska ange- lägenheter, eller den, som aldrig »lagt sig i affärer? » Min hustrus väninna blef svaret skyldig. »Nå Ellen,» frågade jag den blifvande lilla frun, i det jag slöt mig till sällskapet, »har du nu kommit på det klara i den här saken?» »Ja, jag vill ha äktenskapsförord,» svarade hon energiskt, »ehuru jag tror, att i ett lyck- ligt äktenskap frågan om handhafvandet af fa- miljens ekonomi reglerar sig nästan af sig själf. Men då gör i alla händelser ett sådant där förord alls ingen skada. Och i många fall kan det göra oberäknelig nytta. Jag tyc-