Idun: 1892

68 IDUN 1892 ker därför, att hvar och en bör genom sitt exempel bidraga till att det kommer allt mer i bruk.» »Ja visst ska’ vi ha paktum, Ellen min,» hördes en glad röst utropa, och i dörröppnin- gen visade sig den blifvande äkte mannen. Germund. Frihet. Skiss för af Idun Alvar Sten. (Forts. o. slut fr. föreg. mr.) 3|§Sär gick han igen förbi med en portion fägelstek åt Lida. I förbifarten stannade han framför sin hu- stru och frågade hastigt: »Vill du, att jag hämtar dig något? Du äter ju inte.» »Nej, tack,» svarade hon isande kallt. »Jag får nog alltid, om jag vill ha.» Och när en minut därpå doktor Wallin kom fram till henne med en portion ärter och skinka, tog hon emot den och försökte äta, fastän hon tyckte, att hvarje bit måste fastna henne i halsen. Och så log hon så uppmuntrande, att den unge lärde, fastän fruntimmersskygg, bad om tillstånd att få slå sig ned vid samma bord. »Ja, bevars, mycket gärna.» Han satt en stund och betraktade sina stöfvelspetsar. Man hade sagt, att doktorinnan Stark-Bou- chardt var mycket intelligent och mycket inne i tidens alla frågor. Och han tyckte, att detta var ett ypperligt tillfälle att få ett intressant samtal till stånd. Och ban började: »Fru doktorinnan känner naturligtvis till Darwins teori om arternas uppkomst.» »Ja, något,» mumlade Evi och försökte se intresserad ut. Och doktorn fortfor: »Just innan jag kom hit, läste jag ett ar- bete, skrifvet emot darwinismen. Men för min del kan jag omöjligt icke gilla det. Darwins idéer, som förkunna en utväckling till allt högre och högre fullkomning, äro ju så ofant- ligt mycket mer tilltalande än de af ortodoxien förfäktade. Det är så tröstande att tänka sig, att vår svaghet, vår ofullkomlighet och våra brister kanske ej mer komma att vidlåda de generationer, som se dagen tusental år härefter. Anser inte ni också darwinismens idé vara tillfredsställande, ja, sublim?» »Jag, jag vet inte. Jag har så litet syss- lat med fysik.» Hon hade tyckt sig höra ordet galvanism och svarade på måfå. Ty för henne hade han lika gärna kunnat tala om hypnotism eller pessimism eller hvad som hälst på »ism». Hon satt och knöt handen i vanmäktig för- tviflan och önskade doktor Wallin och hans konversation dit pepparn växer. Ty kunde hon väl tänka på något annat nu än på honom, den trolöse, som knappt mer hade en blick för sin stackars öfvergifna hustru. Doktor Wallin stirrade på henne ett ögon- blick alldeles oafvändt. Han visste inte, hvad han skulle tänka. Så vred han sina mustascher och sökte en förevändning för att slipppa sin väg. Men inte hade han fått högre tankar om kvinnokönets begåfning. Ty om stadens intelligentaste kvinnor inte hade en aning om darwinismen, hvad visste då de andra? Supén skred framåt. Man hade kommit till desserten. Evis nye riddare, en ung häradshöfding, kom emot henne från matsalen, på kypare- manér balanserande en tallrik, som han bu- gande räckte åt Evi. De blå ögonen logo, och hela ansiktet log. Han hade litet flammat för Evi i forna tider, och det var helt lifvadt att påminna sig flydda sällare dar. »Ack! hvem bringar väl dessa dagar, dessa kärlekens första dagar ack! hvem bringar en enda timme - åter af denna sälla tid!» deklamerade han och såg på Evi på sitt obe- svärade sätt. Men strax därpå vände han sig bort igen. »Nej, fru Evi, här i salen är inte alls trifsamt. Öfverfullt öfverallt. Hvart ska’ vi ta vägen? Befall, och jag lyder.» Evi bjöd till att le. I vanliga fall skulle hans förtrolighet kännts sårande. Men nu var det ju henne så innerligt likgiltigt — allt- sammans. Häradshöfdingen gick på rekognoscering, och Evi följde honom mekaniskt. Han lyfte upp en portière till kabinettet innanför salen, och de tittade båda in på samma gång. Och Evis kinder blefvo för ett ögonblick alldeles krithvita, ty allt hennes blod strömmade till hjärtat. Därborta, tätt invid andra dörren, satt hon, den förhatliga. Hennes yppiga gestalt med den smärta, snörda midjan hvilade i en öfver- dådigt hänsjunken ställning i den låga soffan. Den hvita klädningen aftecknade sig pitto- reskt mot en purpurröd portière som bakgrund. Händerna lekte lättjefullt med dess silkestofsar, munnen log, och de praktfulla mörka ögonen blickade uppåt med ett smäktande uttryck. Och på en stol midt emot henne sattWolter med hennes solfjäder i handen. Evi visste inte, om han observerat henne, ty hon kunde inte se uttrycket i hans ansikte. Men nej, han kunde inte ha sett henne, ty då hade han ej ändå kunnat ha hjärta att med ett sådant tonfall säga åt den andra, troligtvis såsom en fortsättning af deras sam- tal: »Tror ni inte, att man njuter den renaste lyckan i sina minnens värld?» Åh, huru kunde Wolter! Huru kunde han! Evi höll sig krampaktigt fast i en stols- karm. Hvad hon var utpinad! Om hon ändå sluppit hem ... hem ... Hon ville intet annat mer än få gråta där, ensam, i tysthet, blyg- selns och svartsjukans bittra tårar. Men hon kunde inte skylla på illamående. Hon måste upprätthålla skenet. Glad skulle hon se ut, och le skulle hon, om det ock kändes, som om hon skrattat på sin egen begrafning. Ty den förödmjukelsen skulle hon inte ändå lida, att någon skulle ana hennes kval. Häradshöfdingen hade stannat, oviss om hvilken min han skulle göra vid den ovän- tade synen. Men innan han ännu hunnit märka Evis plötsliga blekhet, hade hon gifvit honom ett tecken och ljudlöst dragit sig tillbaka ur salen. »Vi ska’inte störa,» sade hon sorglöst med en beundransvärd själfbeberskning. »Ser ni, gift folk får så nog af hvarandras sällskap i hvardagslag, och ombyte förnöjer.» »Jaså, ni tycker ock på det sättet. Det var förnuftigt!» Och helt förtjust fäste han på henne en blick af hemligt förstånd. * * * Evi hade slitit af sig sin bröllopsdräkt utan förbarmande för trånga handskar, silkes- snodder och bräckliga spetsar. Brydde hon sig om all världens grann]ål nu kanske? Wolter hade ej ännu kommit hem. Ty när hon inte mer kunde härda ut, hade hon skyllt på trötthet och obemärkt försvunnit i härads- höfdingens sällskap. Men huru trött hon än var, kunde hon inte förmå sig att gå till sängs. Huru skulle hon väl kunnat somna i en sådan sinnes- stämning. Halft mekaniskt klädde hon sig i en mjuk, blå morgonrock, som hon alltid brukade finna sig väl i. Och så kastade hon sig ned på soffan och tryckte öfvergifvet sitt brännande ansikte mot armarne. Hon kunde inte gråta, som hon hade trott. Det kändes bara så underligt ödsligt inom henne, så iskallt och förlamande. Ty om Wolter inte mer brydde sig om henne, hvad var då hela lifvet värdt! Och hon, som för några dagar sen så trotsigt hållit på en konsekvent frihet för båda parterna, äfven om det skulle gälla att för- älska sig i någon annan! Men hon hade inte kunnat drömma om, att det skulle komma så snart. Huru kunde Wolter! Huru kunde han. För princips skull hade hon hållit på det, men hon skulle ändå aldrig kunnat fästa sig vid någon annan än honom. Och aldrig, aldrig mera skulle hon bry sig om någon, när han svikit sin kärlek. Häradshöfdingen — — åh, han! — — Han hade tryckt hennes hand så betydelsefullt vid afskedet, och hon hade låtit det ske. -Det skulle ju vara hämnd-------hämnd på Wolter. Som om sådant någonsin kunde hämnas. Hvad hon blifvit lumpen ändå, mycket, myc- ket mer än han, ty han var ändå verkligt intresserad af Lida Bergfors. Och hvad skulle häradshöfdingen tänka om henne! Ja, hvad kunde han inte allt tänka. Marterad af blygsel, ånger och svartsjuka kastade hon sig fram och tillbaka på soffan soin under oroliga feberdrömmar. Det hördes steg i salen. De närmade sig. Evi reste sig upp på armbågen och stirrade mot dörren. Det var Wolter. Skulle han komma in? Ja. Han knackade på och öppnade dörren. Evi vände sig mot väggen och slöt ögonen. Han kom fram till soffan. »Evi,» sade han i sin vanliga hjärtliga ton, »huru, har du inte lagt dig ännu, Evi?» »Och hvad du är b!eb, » fortfor han, utan att vänta på svar, och böjde sig ned öfver henne. »Mår du illa, stackars liten?» Hon skakade bara på hufvudet, men sade inte ett ord. Hon hade inte kunnat få fram ett enda ljud nu. Ah, den hycklaren! Där stod han och låtsade ömhet och deltagande, medan ännu alla hans tankar voro hos den andra. Och hon satte sig upp i soffan och stirrade på honom trotsigt och främmande med stora feberglänsande ögon. Men när hon mötte hans kärleksfulla, be-