Idun: 1892

70 I DU N 1892 Glöm ej diu mor, glöm ej ett silfverhårigt, ett bleknadt ansikte, en böjd gestalt, ett samvet, men som log, ett femtiårigt förbarmande, som såg i dig sitt allt. Tänk på din mor, när da af bvilan svalkas, när striden stundar, faran tycks dig stor, när sträfvan tröttnar, frestelsen dig nalkas, i lif oeh död tänk på din mor, din mor! »Hon blir den, som aldrig glömmer ett drag af dig,» sjöng den sin skilsmessa härnere, anande skalden. Ett bevis härpå må meddelas. För ett år sedan hade en författare — en gammal vän, trogen Edward Bäckströms ljusa* minne — i ett sitt arbete sökt samla några spridda drag till hans karaktäristik såsom skald oeh enskild person. Han mottog då nedanstående i sanning rörande bref, som meddelats Idun, ett nytt bevis på att ingen kärlek i världen öfver- går en ipoders. Brefvet — med uteslutande af några fullkomligt privata uttalanden — lyder: »Nyligen uppkommen från ett långvarigt illa- mående, har jag först nu kunnat taga del af Edert sist utkomna arbete, hvilket — — — hade speoielt för mig en sådan lockelse som namnet Edward Bäckström — detta oförgätliga namn, för mitt hjärta dyrbarast af alla. Läs- ningen af den lilla skizzen, tecknad af Er med så mycken sanning, friskhet och sympati, att jag därvid erfor endast intryck af ljuf tillfreds- ställelse och erkänsla, ingaf mig därjämte en liflig önskan att få säga Er, hvilken glädje Ni skänkt mig. Därför beder nu Edwards moder, att Ni ville emottaga hennes varma, uppriktiga tack för den vackert träffade bilden af hennes son. Den är framställd med så ledigt behag, så ädel uppfattning af hans personlighet och så likt, äfven i vidrörandet af hans små egen- domligheter — utan öfverdrift åt ett eller annat håll — att bilden står fram klar för hvar och en, som kände honom nära — huru mycket kärare då för henne, som älskar ho- nom öfver allting här på jorden och hvars lif fick af honom sin bästa, färgrikt skiftande rikedom 1 Än såg hon upp till honom med beundran för hans höga begåfning; än log hon godt åt hans i grunden barnsliga lynne; än måste hon söka att skydda hans mycket opraktiska väsen, illa rustadt mot alla slags bedrägerier oeh otillbörliga anspråk ; än ägnade hon sin uppmärksamhet åt att skingra det svårmod, hvilket ofta tyngde hans sinne, sär- deles då, när han kände sig icke förstådd, eller när honom undandrogs hvarje verkligt erkännande af hans sång; än uppbjöd hon hela sin uppfinningsförmåga att mildra och förströ hans långa lidande under sömnlösa nätter och, sist, mångfaldiga kval på sjukbädden, där han likväl vid minsta lättnad kunde blifva glad som ett barn och på sitt älskvärda vis strö omkring sig kvickhet och behag. I sanning: ett så skiftande rikt, af tillgifvenhet städse öfvergjutet själslif som mitt var genom och med honom — det kan fylla en moders exi- stens så helt, att den yttre världen med dess kif eller nöjen föga beröra henne! Ni förstår nog, att sådana minnen gömmas allt för djupt att någonsin kunna förblekna — likaså, att hvar och en, som med hjärtligt minnesgod hand berör dem, uppväcker en mindre vanlig erkänsla, som gärna vill få uttryck. Därför hoppas jag, att Ni icke skall misstyda från Edwards gamla moder dessa rader; men i fall de synas Er alltför många, öfverse därmed för hans skull, som äfven af Er sä vackert ihåg- kommes, oaktadt fem hela år förflutit sedan han gick bort. — — — Slutligen har jag att framföra ännu en tacksägelse: för Edert vänliga omnämnande, jämte Edward, af mig och mitt lilla hem, och som fägnade mig så lifligtl Måtte Ert eget hem bereda Er lika mycken trefnad och frid! — är en sista ön- skan från Edwards moder.» På ungefär årsdagen af denna skrifvelses datering remnade tidens förlåt för Edwards moders slocknande jordiska blick, och hon gick att inom de ljusnande rymderna i löftets land söka den älskade sonen. Birger Schö/c/ström. m3 Frågan »fritt vivre». Flere gånger har frågan »fritt vivre» under olika rubriker varit synlig i »Idun», och alla gånger har där endast påpekats den orättvisa, som matmödrar göra sig skyldiga till, då de mot »fritt vivre» taga unga flickor i sitt hus. Det är ju äfven en sida af saken, och bra är det, att den blir påpekad till den verkan det hafva kan. Men så en annan sak : hvad som i en tidningsannons synes vac- kert och bra, är det icke därför i verkligheten. Och därför är det förlåtligt, om man ställer till veder- börande den frågan : hvad kunna då alla de hun- dra unga flickor, hvilka äro tacksamma att från den trånga, osunda vindskupan och det ofta knappa brödet i staden få komma ut till ett hem t. ex. på landet och få lilllräckligt med föda och frisk luft? I allra flesta fall kunna de under första året icke betala ens sitt underhåll, långt mindre betinga sig någon lön. Nutidens kvinnouppfostran går ju ut på, att den unga flickan alls icke skall få lära sig att blifva huslig och i inga händelser få lära det i hemmet. Hon går igenom sin fruntimmersskola eller ock blott genom några klasser, ifall hon af ekonomi- ska skäl måste afbryta skolgången. På hvad sätt kan hon då, äfven med den bästa vilja, vara sin matmoder till nytta i ett eller annat, då hon ju aldrig fått lära vare sig sy eller sticka, långt mindre lappa eller stoppa, för att ej alls tala om att laga en enkel maträtt, stryka, lägga upp gar- diner o. s. v. Rika flickor, som af nyfikenhet vilja ut i världen, skola vi ej tala om, men hvem hindrar den beroende flickan att stanna i sitt hem och där taga emot arbete af främmande om det lönar sig bätlre? Blefve det för henne förmånli- gare, så gjorde hon väl det äfven, ty icke,är det väl kärleken litl nästan, som drifver henne ut i världen. Jag känner er ung, värnlös flicka med ungefär 100 kronors årlig pension. Nämnda flicka fösökte att lifnära sig med sömnad, ty hon var en af de få, som kunna sy, men sedan hon en tid försökt detta, föredrog hon att mot fritt vivre taga plats, först hos en militär i staden, sedan på en herrgård på landet som sällskap för större barn. Hon berättade för mig, att hon som »sin egen» fick arbeta tungt från morgon till kväll, utan att kunna bestå sig annat än ett mörkt, trångt rum samt en mycket tarflig t. o. m. otillräcklig föda. »Nu har jag däremot,» slöt hon, »elt välförsedt bord och varma, rymliga rum att röra mig uti samt tillräckligt med kläder genom mina pengar och de goda skänker, min matmoder gifver mig, och för dessutom ett rörligt lif, som är vida hälso- sammare än det myckna stillasittandet.» Detta och många andra fall äro värda att tagas med i räkningen. Bevisar den unga flickan bara god vilja och läraktighet, så tror jag, att ingen är så samvetslös och håller henne för »ett klädningstyg och en flaska eau de Cologne om året.» Att åter en person, som vore kompetent att »un- dervisa och uppfostra barnen» och »bära ansva- ret för hela hushållningen», skulle behöfva annon- sera efter plats emot endast fritt upp, har jag ännu hvarken sett eller hört. Gör man sist och slutligen en jämförelse mel- lan hvad en, om ock okunnig allmogeflicka, la- dugårdspiga, barnjungfru, och en bättre flicka kosta, så är det ej svårt att se, huru det ställer sig. Maten och uppassningen för den sednare göra väl en större summa årligen än den enkla kosten vid köksbordet och 30—40 kronor lön därtill. Dessutom är ladugårdshjälpen tvungen att både bittida och sent i storm och snö samt om som- maren under brännande solhetta vara färdig till hvad som fordras af en person af hennes stånd. Hvad jag nu sagt är grundadt på egen erfaren- het, och tror jag många matmödrar, hvilka både känna och äfven följa den satsen : »I husbönder, gifven edra tjänare hvad rätt och billigt är», kunna instämma häri. Finskan H. Vacker hy. n frisk, vacker hy är oemotsägligt en af de viktigaste faktorerna för frambrin- gandet af, hvad man med ett gemensamt namn kallar kvinnlig skönhet, men det är jäm- förelsevis fä människor, som betänka, att ägandet af en frisk hudfärg är en förmän, som endast tillkommer en sund kropp. Kvinnan, som efter hvad man påstår äfven fått på sin lott uppgiften att behaga, måste naturligtvis ägna en synnerlig omsorg på vår- dandet af sin hud, men det är ett fullkom- ligt misstag, då denna omsorg inskränker sig till användandet af hvarjehanda skönhetsmedel såsom puder, smink, salvor etc., hvilka verka raka motsatsen till, hvad man med dem afser att vinna. De kunna nämligen ej i ringaste grad afhjälpa förefintliga hudbristfälligheter, men då de igenstänga hudens naturliga and- ningsvägar, porerna, verka de, i synnerhet vid längre tids användande, i hög grad fördärfligt på hudens verksamhet och beskaffenhet. Och naturen kan i detta som i andra fall ej genom några medel förmås att falskeligen gifva det förstörda, det sjukliga utseende af hälsa och friskhet. Icke sällan innehålla dessa konstlade s. k. skönhetsmedel dessutom beståndsdelar, som äro rent af giftiga, såsom vismut, zinkoxid, bly- hvitt o. d., hvilka icke blott fördärfva huden, utan sträcka sina skadliga verkningar till hela organismen. Det finns intet kroppsligt organ, som genom sitt väl- eller illabefiunande så återverkar på kroppen i sin helhet som matsmältningsappa- raten. Är denna apparat i olag och förrättar sitt arbete oregelbundet eller ofullständigt, får hela kroppen känning däraf, själsförmögen- heterna slappas, lynnet blir nedstämdt. Man säger, att ögonen äro själens spegel, och man skulle med nästan lika stort skäl kunna säga, att hyn är magens spegel, ty äfven snart öfver- gående oregelmässigheteri matsmältningsarbetet göra ansiktsfärgen gul, grå, ogenomskinlig; och först sedan magen med sin tjänarestab börjat att åter utföra sitt maktpåliggande värf med full noggrannhet, försvinna de miss- prydande hudfläckarne ur ansiktet, och hyn återtar sitt naturliga, friska utseende. Af det redan sagda framgår således, att det bästa sättet att erhålla en frisk och vac- ker hy är att hälla sin mage i godt skick. Detta behöfver så mycket kraftigare framhållas, som mer än hälften af i synnerhet städernas vuxna kvinnor till följd af för mycket stilla- sittande, olämplig beklädnad — snörlif, ej nog varm beklädnad af ben och underlif, trånga klädningar — samt otjänlig föda lider af dålig matsmältning med däraf följande för- stoppning. Och den, som år efter år dragés med en fördärfvad mage, kan aldrig göra anspråk på att äga en frisk hy. Må därför hvarje förnuftig kvinna från sitt toalettbord bannlysa alla puderaskar, smink- burkar och arkanafiaskor och i stället följa den vises råd: »pröfva hvad din kropp sundt är, oeh se hvad honom osundt är, det senare gif honom icke», hvilket råd borde med stora bokstäfver uppsättas på väggarne i våra mat- rum och gästabudssalar. Är detta det viktigaste, vi hafva att iakt- taga, så finnas dock andra saker, som ej få åsidosättas. Vi måste på ett naturenligt sätt vårda hela vår kropp, och härtill hör att ständigt hålla huden i fullt brukbart skick genom ofta förnyade bad eller tvättningar af hela kroppen. Lättast att åstadkomma äro de