Idun: 1893

172 I DU N 1893 enklaste inackordering kan ej erhållas under 35 kr. pr månad, och då är det ej mycket tillöfvers för kläder och andra smärre utgif- ter såsom apoteksräkningar och läkarevård. Det har visserligen blifvit sagdt, »att flic- kor, som behöfva lefva uteslutande af sitt arbete, ej skulle bli telefonister», men det kan ej förnekas att många af dem just måste lita på sig själfva, ehuru en och annan li- ten telefonfröken är nog lycklig att ha en pappa och mamma, som hålla henne om ryggen, så att hon får använda sin arbets- förtjänst såsom en tillökning i sina nålpen- gar, men deras antal är nog ej så stort. Nu sedan vi talat om löneförhållanden m.m. skola vi lämna ett utdrag ur redogörelsen för statens telefonverksamhet under åren 1881-92 för att se, huru de där anse, att telefonister- na böra vara. Denna skrift utdelades till alla riksdagsmän och torde, om grundsatser- na däri komma att tillämpas, blifva ytterst ödesdiger för alla de unga flickor, som hafva anställning vid telefonbolagen. »I allmänhet» — heter det — »hafva här i landet telefonisterna tagits ur de högre samhälls- klasserna, hufvudsakligen af det skäl, att man ansåg det vara nödvändigt, att vexelpersonalen var i besittning afen viss bildning i och för den konversation med abonnenterna, som i en del fall eger rum. -— — — — Som emellertid det arbete, telefonisten har att utföra, icke er- fordrar någon högre bildningsgrad, utan en- dast vanligt godt förstånd, ett lugnt tempe- rament och friska kroppskrafter samt fram- för allt goda nerver, så synes det, som om man kommit att söka utöfvarne af telefonist- yrket inom en högre samhällsklass än be- höfligt varit i oeh för göromålen. »Då därtill kommer, att damerna ur de bättre samhällsklasserna nog icke alltid haf- va den vana vid arbete, som erfordras för så pass ihållande göromål som ett större vexel- bord kräfver, där intill ett hundratal linier skola skötas af en och samma telefonist, sy- nes man åtminstone till en början väl myc- ket underskattat arbetsvana och ihållighet såsom nödvändiga förutsättningar för en tele- fonist. »Starka nerver råda ej heller nutidens unga damer öfver i den grad, som vexeltjänsten kräfver. Följden har också blifvit, att tele- fonistens göromål fått namn om sig att vara öfvermåttan ansträngande, hvilket dock inga- lunda behöfde vara fallet, därest endast för tjänsten lämpliga personer användes. »En annan olägenhet af att vexelpersonalen i socialt hänseende stått på ett högre trapp- steg än göromålen kräfva är, att aflöningen blifvit för hög i förhållande till arbetets na- tur. Så hög, att den bereder fullständig ut- komst för en person i bättre samhällsställ- ning, är den dock icke. Häraf har åter al- strats en viss missbelåtenhet, som tagit sig uttryck i en ofta hörd klagan öfver för låg betalning. »Detta missförhållande kan endast på det sätt häfvas, att personer med mindre anspråk på samhällsställning och lefvebröd antagas i dylik tjänst. Arbetet skulle i alla fall blif- va ersatt efter sitt verkliga värde. I stället för en, oro jag så får säga, svagt aflönad och i följd däraf missbelåten telefonistklass i tjänstemannagraden, skulle man erhålla en fullt tillräckligt aflönad med betjäningsgrad, tillfreds med både sina göromål och sin sam- hällsställning. » Ja, detta är i sammandrag domen öfver rikstelefonisterna och af denna hårda dom drabbas äfveu indirekt de öfriga telefonisterna. I lönefrågan ha icke-rikstelefonister fått känning af »rikstelefonprisen», och om detta förslag från dem, »som makten hafva», vinner anklang, så blir nog inflytandet ännu känn- barare. Att ersätta de nuvarande bildade telefo- nisterna med vanliga tjänsteflickor vore sä- kerligen till föga fromma för abonnenterna, äfven om det möjligtvis kunde vara till gagn för rikstelefonens kassakista. Trettio à fyrtiofem kr. pr månad äro ej mera än en vanlig tvätterska vid de i staden be- fintliga tvättinrättningarna vanligen förtjänar pr månad, och nog kräfves det mera uppöf- vad intelligens att sköta vexelborden med sitt komplicerade maskineri än att stå vid tvättbaljan, och arbetet är minst lika an- strängande för telefonisten som för tvätter- skan, ty den förras arbete tär mera på kraf- terna genom sin nervretande natur. Det är t. o. m. föga troligt, att vanliga, obildade tjänsteflickor eller med dessa lik- ställda flickor skulle visa mera uthållighet vid vexelborden än de nuvarande telefonist- erna, emedan de troligen i lika hög grad skulle angripas af nervositet. Yäl äro de vana vid kroppsliga ansträng- ningar, men icke vid arbete som irriterar nerverna, och troligt är att de alldeles skulle tappa hufvudet, när de fingo hand om »de där större vexelborden», som omtalas. Idun har i denna för ett stort antal kvin- nor så viktiga fråga velat bistå de nuvarande telefonisternas rättmätiga intressen och på samma gång påpeka och göra allmännare kändt rikstelefonisternas mindre goda ställ- ning vid ett af statens största och troligen äfven i en snar framtid mest inkomstbrin- gande verk. Ty telefonen blir ju allt mer och mer oumbärlig, ju mera man vänjer sig vid den, och därför ökas äfven abonnenternas antal »dagligen och stundligen». Att vilja nedpruta telefonisternas löner är en orättvisa, som vi ej tigande kunnat höra talas om. Äfven ifall en lägre klass af flickor skulle komma att användas, så är ej den nuvaran- de aflöningen för hög. Men så illa skall det väl ej gå, att hela den massa af kvinnliga telefonister, som nu utbildats, helt hastigt utan vidare beröfvas sitt lefvebröd, äfven om detta är knappt, ty ett sådant bemötande ha de ingalunda gjort sig förtjänta utaf. (Att noga beakta! Vi våga hoppas, att de många, för hvilka Idun haft lyckan bli en kär vän, ej heller framdeles vilja sakna hennes vecko- visit, och uppmana därför särskildt våra kvartals- och halfårsprenumeranter att ju förr dess hellre förnya sin prenumeration till det med juli ingående andra halfåret, innan som- marens öfriga planer behöfva upptaga deras uppmärksamhet. På Idun och Iduns Mode- och Mönstertidning sker abonnement å hvarje postkontor efter nedanstående kända billigapris : Idun med illustreradt ro- Vs år l/i år manbibliotek .......................... 2:50 1:50 D:o d:o med Modetidn. utan kol. planscher ................ 3: 75 2: 15 D:o d:o jämte planscher ... 4: 50 2: 50 I skuggan. Berättelse af Ernst Lundquist. (Forts. o. slut.) »K| o, ser ni... ni hörde historien jag be- rättade om den där kavalkaden uppe i Värmland förra sommaren? Nåväl, när vi kommo in i handelsboden, kom någon galen- panna på den idén, att vi alla skulle köpa giktringar, som funnos där, och så förlofvade vi oss på stående fot allesamman, midt för handelsmannens näsa, hvar ryttare med sin dam. Aldrig glömmer jag bodpojkens häpna min — han förstod inte, han, i sin oskuld, att det var ett skämt. Och när vi kommo hem till bruket, uppträdde vi vid middagsbor- det som fästfolk, och brukspatronen höll fest- talet, och förlofningsskålen dracks i champagne, öch hvarje herre lofvade sin dam att bära ringen på högra handens ringfinger ända till den dag, då han upptäckte, att han var kär i en annan — riktigt kär, inte bara på lek.» »Och det har ni upptäckt i dag?» utbrast Fanny och blef så ifrig, att hon stannade midt på vägen. Han blef alldeles mörkröd i ansiktet och kunde inte få fram ett ord. Så hade han då aldrig pratat bredvid munnen som i dag! Han måtte visst inte vara vid sina sinnen. »Seså, lugna er,» sade hon, »nog vet ni, att ni kan lita på mig. Jag skall inte för- råda er och inte bry er heller. Vi kunna ju låtsa, som om den där ofrivilliga bekännelsen aldrig blifvit gjord.» »Åh, ni är en riktig hederspojke, fru Fanoy,» sade Karsten, ännu med helt olycklig min, »och jag är ett nöt, ett ärkenöt! Men ni vet nog själf... när hjärtat är fullt...» »Så läcker det. Ja, jag vet.» »Men det är i alla fall ingen ursäkt. Hela detta förhållande . . . nej, inte förhållande . . . jag menar denna känsla, denna — ja, låt oss säga stämning, är ännu någonting så alldeles nytt och spädt och skört; den tål inte att man andas på den; skall det bli något mera af den, borde den ha fått växa osedd, djupt in i skuggan.» »Liksom näckrosen...» Han såg på henne med en bedjande blick. »Nej, jag skall inte säga ett ord. Men ni kan tro mig, då jag säger, att jag förstår er fullt, och att jag är er vän och vill handla som en vän. Litar ni på min takt och min kvinnliga instinkt?» Han svarade ingenting, men han räckte henne handen i ett anfall af oemotståndlig rörelse. »Ni kommer tillbaka nästa sommar, inte sant?» »Jag tror det.» »Hvem beror det på?» »Kanske på er.» »Tack för det ordet. Och nu ger ni mig fullmakt in blanco att arbeta för er på mitt sätt, efter mitt eget hufvud oeh bjärta, och att tiga eller tala, hemlighålla eller förråda hvad jag kan finna för godt af det samtal vi nu haft.» »Ni begär mycket,» sade han dröjande. »För mycket?» »Nej, jag känner er ju. . . säg hvad ni vill. Helst skulle jag ta saken helt och hållet i mina egna händer, men allt detta kom ju så i sista stunden, och nu måste jag resa.» »Kan ni inte stanna en vecka till?» »Omöjligt. Min mor väntar mig i Stock- holm i morgon med alla sina flyttsaker, hon kan inte undvara mig.»