Idun: 1893

1893 I DU N 173 »Nâ, dâ blir det jag, som skall förfäkta edra intressen här. Nej, tacka mig inte än — spar det till nästa sommar.» »Nästa sommar!» Han suckade, men hans ögon lyste som barnens, dâ de tänka på jul- aftonen, som ännu är så oändligt långt borta. De hade nu hunnit upp det öfriga sällska- pet, som stannat utanför grinden till kommi- nistergården. Lina och poeten hade redan sagt godnatt till de andra, man väntade blott på dem. Det blef intet vidlyftigt afskedstagande, ty man skulle träffas vid stationen i morgon bit- tida, det var öfverenskommet. Snart var den röda filthatten försvunnen inne på verandan, och den sammansmälta skaran fortsatte sin väg. Fanny hade tagit sin mans arm ; hon ville icke, att flickorna redan i kväll skulle få till- fälle att ansätta henne med frågor, hvad hon och Karsten talat om. Utanför Glimsta grin- dar skildes hon från dem, och hon kunde ej annat än skratta i sitt sinne, så snäfva voro deras miner, då de sade godnatt. Lilla fru Fanny var tankspridd hela kväl- len och gick till sängs med samma grubblande min, som suttit på hennes ansikte alltsedan hon skildes från Karsten Törne. Men då lju- set var släckt och det var mörkt omkring henne, arbetade hennes hjärna med dubbel kraft. Och plötsligt kom den idé hon väntat på. Hon blef så glad, att hon brast i skratt — men hon skrattade tyst, med hopbitna tän- der, för att ej väcka Allan, som redan sof. »Nu vet jag, hvad jag skall säga, då de fråga mig hvad vi talade om! Jag skall passa på, då de alla äro församlade, och anförtro dem, att Karsten är kär i någon här—namnet sade han inte —, och att han kommer igen nästa sommar. På det sättet skall lilla pyrets brinnande låga ha olja och näring för hela den långa vintern, ända tills han kommer själf — och flickorna ska fä gå och undra och gissa och ångra sig, att de inte hållit sig väl med mig i sommar. Jag skall inte säga det förr än samma dag jag reser härifrån; det skall bli min hämnd, min partiska pil ! — Åh, gud- skelof, nu kan man då ändtligen komma i jämnvikt igen!» Och innerligt belåten med sig själf och hela världen vände fru Fanny sig åt väggen och somnade som ett godt barn. Och hon drömde, att hon satt hemma i sin trefliga salong i Stockholm och broderade en kudde till lys- ningspresent åt Maggie och Karsten, två ko- lossala hvita näckrososor pä sjögrön botten . . . Bevingade vänner. ii. Om sällskapspapegojan. För Idun af L. E Björkman. nder de senaste årtiondena har kanariefågeln fått en konkurrent, som täflar med honom om fågelvännernas och isynnerhet damernas gunst. Han har visserligen icke kanariefågelns musika- liska talang, men han har en praktfullare yta, och hur många äro icke de, som se mera på ytan än på talangen. Han har dessutom andra egenskaper, som göra honom till ett behagligt sällskap. Säll- skapspapegojan eller vattriga papegojan (på tyska Wellensittich), som här åsyftas, är ungefär så stor som en sparf, med långa spetsiga vingar och lång stjärt, vattrigt grön till färgen, mörkare ofvantill och gulaktigare på undersidan samt har vackra blåa fläckar på halsen och kinderna. Här i Sverige är denna fågel ännu jämförelsevis sällsynt, men så- väl i England som på kontinenten har den hastigt fått en stor spridning dels genom införsel från dess hemland, Australien, och dels genom upp- födning i fångenskap. En tysk författare beräk- nar, att i Tyskland uppfödas årligen bortåt 25,000 af dessa fåglar. Och ändock är det icke mycket öfver 50 år sedan det första paret, såsom en rari- tet, infördes till England och köptes af en gross- handlare Jamrach i London för ett pris af 468 kr. Numera köper man dessa fåglar för billi- gare pris än finare kanariefåglar, nämligen för 8 à 12 kr. paret. Honan är dyrast, emedan ha- narna äro talrikare än honorna. Hanar och honor kunna ej skiljas från hvarandra på fjäderskruden, men hanens vaxhud (den hud, som sitter vid näbbroten) är glänsande blå, medan däremot ho- nans är grågrön, gröngul eller gråbrun. Ungarne skiljas, tills de hafva ruggat första gången, från gamla därigenom, att deras fjäderbeklädnad på pannan är grå, då de gamla däremot hafva gul panna. Sällskapspapegojans hemvist är, såsom nämnts, Australien, där hon lefver ett sällskapligt lif. Hen- nes flykt är lätt och vig, nästan påminnande om svalans. Hon springer lätt på marken och klätt- rar på träd och buskar. Äfven i fångenskapen tycker hon mycket om sällskap, och, om hon är van därvid, kan det medföra fara för hennes lif, om hon försättes i ensamhet. Om hon däremot som unge vänjes att försaka kamraters sällskap och man mycket sysselsätter sig med henne, kan hon blifva mycket tam. Man har äfven exempel på, att hon lärt sig tala, ehuru sådana exem- pel äro sällsynta. I tidningen »Die gefiderte Welt» förekom år 1877 en berättelse härom af fröken Eugenie Maier i Stuttgart. Hon skrifver: »En sällskapspapegoja, som helt ung kom i mina händer, tillägnade sig först några vackra toner från en solfågels sång. Hon hade blifvit mycket tam, och när jag ropade på henne, kom hon all- tid och satte sig på min axel eller hand. När jag sedan fick ett par sebrafinkar, lärde hon deras trumpettoner och glömdebortsolfågelns. Jag skaffade därför undan sebrafinkarna igen, så att hon icke kom i beröring med något annat lefvande väsen än med mig, och snart lade hon bort trumpetandet igen. Men huru stor var icke min förvåning och glädje, när hon kort därefter öfverraskade mig med orden : »Kära »Missé»,som jag kallade min papegoja, och: »Kom lilla Missé, kom, kom,» som hon till en början uttalade helt blygt och därunder ständigt vände sig om, liksom för att se, om jag hade hört dem. Dessa ord voro just de, med hvilka jag, isynner- het om morgnarne, alltid hälsade henne, utan att jag likväl haft för afsikt att lära henne dem, då jag ju alls icke visste, att hon kunde lära sig tala Snart därefter pladdrade hon också. »O, du kära lilla Missé,» »Kära lilla hjärta, kom och gif mig en kyss.» Riktigt nöjsamt är det att höra och se henne, när jag håller fram fingret åt henne. Detta tycks utgöra hennes högsta lycka, ty fingret blir kysst och besjunget; hon flyger bort, kommer tillbaka, hackar och biter på fingret och upprepar denna lek otaligt många gånger, under det hon framsäger de anförda orden.» En annan tysk dam hade en sällskapspapegoja, som på frågan : »Hans, hvar är du?» svarade: »Här är jag,» och så kom flygande och satte sig på sin härskarin- nas axel eller finger, hvarefter han upprepade or- den: »Hans hvar är du? Här är jag,» »O, du kära sockergryn,» hvilka fraser med synbart nöje upp- repades flera gånger. I Bulletin de la Société impériale d'acclimata- tion de France förekom för några år sedan föl- jande meddelande af herr Jules Delong: »Bland prydnadsfåglar ställer jag i främsta rummet säll- skapspapegojan. Hennes fjäderskrud är så färg- rik, hennes karaktär och lefnadssätt äro så in- tressanta, att en härvarande uppfödare, så ofta han talar om henne, utropar: »Ju mera man be- traktar henne, desto mera håller man af henne.» Mig intresserar hon så lifligt, att studiet af hen- nes lefnadssätt och fortplantning dagligen utgör föremål för nya iakttagelser. Uppmanad därtill af flera medlemmar af vår förening, isynnerhet af vår ordförande, herr Geoffroy de St Hilaire, vill jag här meddela mina erfarenheter: Sällskapspa- pegojan, oaktadt hon härstammar från ett klimat, som är mycket varmare äu vårt, trifs dock väl i en lägre temperatur, som kan sjunka ända till 0 grader. Ifrån mars till november har jag henne i det fria i en mot sydost vänd vohère (man komme i håg, att det är i Frankrike) och håller henne under vintern i ett föga eldadt rum. Hon lefver af hirs och i synnerhet af kanariefrö och dricker litet. Hon häckar i ihåliga trädstammar, och när jag försökte med ek-, alm , kastanie- och videträ, föredrogo fåglarne alltid det senare. Ho- nan lägger sina ägg hvarannan dag, tillsammans 6 à 8 stycken *. Då hon omedelbart, sedan det första ägget är värpt, börjar rufva, kläckas ungarne likaledes med ett mellanrum af en dag. Endast honan arbetar på boets iordningställande. Hon lägger sina ägg på blotta träet, utan något som helst underlag, sådant som andra fåglar begagna för byggandet af sina bon. Endast litet smårifvet trä, som hon själf med näbbet skrapar utaf, läm- nar hon kvar; alla större spåner kastas ut. Ruf- ningen af äggen varar i medeltal 21 dagar, och honan lämnar boet endast, då hon skall verk- ställa sina uttömningar; aldrig har jag under ti- den för rufningen sett henne äta eller dricka, icke en gång förrän ungarne voro fullkomligt fjädrade; hanen måste till dess mata hela familjen. Förra året framkommo 6 ungar, hvilka alla i närvarande ögonblick befinna sig vid god hälsa. De blifva efter kläckningen 30 à 35 dagar kvar i boet och lämna detsamma först, när deras befjädring är i det närmaste fulländad. Honan använder den yttersta omsorg, för att hålla boet riktigt rent. Dessa fåglars fruktsamhet är så stor, att honan ofta börjar värpa på nytt, redan innan den siste af ungarne lämnat boet. Det som utmärker sällskapspapegojan framför alla andra papegojor är hennes älskvärda, lifliga muntra väsen. Hanen är en verkligen mönstergill make och honan en oöfverträfflig moder; han är alltid galant, uppmärksam och eldig mot sin maka. Endast med henne sysselsätter han sig, aldrig med andra honor, hvilka tilläfventyrs befinna sig i samma hur **. Sittande på en liten pinne vid bo- ets flyghål sjunger han för henne sina kärligaste sånger. Han är aldrig ledsen, trög eller sömnig, såsom papegojor af andra små arter; isynnerhet påfallande är det kloka uttrycket i hans ögon; man skulle kunna tro, att han hörde på och ville deltaga i människornas samtal. Med få ord sagdt, den lilla sällskapspapegojan är, efter mitt förme- nande, en af de mest förtjusande fåglar, man kan hålla och häcka i bur.» Så långt den franske meddelaren. Då här flera gånger talats om denna papegojas sån£, må det anmärkas, att sången knappast förtjänar detta namn, men hon har åtminstone icke så obehagliga läten som somliga andra papegojor. Några egentliga raser hafva väl knappast utbil- dats af denna art. I själfva verket skulle det knap- past löna sig att försöka uiveckla den i riktning att få en ny ras, ty dessa fåglar äro af naturen så vackra och behagliga, att någon förbättring näppeligen kan åstadkommas, såvida man icke skulle kunna utveckla deras musikaliska begåfning. Emellerlid förekomma här och där förändringar i deras färg, förändringar, som dock icke göra dem vackrare, tvärtom. En ofta förekommande föränd ring är. att fåglarne äro mer eller mindre rent gula. Äfven förekomma, förmodligen i följd af långt drifven inafvel, albinos med röda ögon. Så- dana böra icke användas till afvel. Man måste vara noga med att icke genom flera led para nära anförvandter med hvarandra, emedan, icke minst hvad dessa fåglar beträffar, släktet snart nog försvagas genom dylik inafvel. Häckningen försiggår bäst under vintern, som hos oss är samtidig med Australiens sommar, men fåglarne häcka äfven under sommaren och kunna under året föda upp 4 kullar eller mer. Dock bör man icke öfveranstränga dem med för många kullar. Bon kan man nog själf göra sig, men man bör då helst hafva en modell, och kunna dylika bon köpas bland annat af M. Schmidt i Berlin, Friedrichstrasse 73. Om tvättmaskiner och vänner i viken m. m. S essa båda saker synas väl vid första påseende ej höra annorlunda tillsam- mans än såtillvida, att vatten plär finnas i vikar och måste finnas i tvättmaskiner, om de skola kunna göra tjänst. Men i detta fall är sammanhanget ett annat och fiunes dock. Låtom oss först tala om vännerna i viken. Att Idun har många sådana, kan ej * I allmänhet endast 4. ** Detta påstående tarfvar, enligt senare iaktta- gelser, någon afprutning.