Idun: 1893

174 I DU N 1893 vara någon nyhet för dess läsarinnor, som antagligen beaktat notisen om vår tidnings betydliga upplaga. Och att Idun har mån- gen »vän i viken», veta vi ock, ty därom vittna många insända uppsatser. Men att Idun har en vän i den vik af Svarta hafvet, som kallas Bosporen, torde kanske öfverraska mången, som ej tänkt sig, att vår egen lilla tidning hunnit dit. Men så är det ändå. Posten för med sig tidningsbladet från nor- den ned till Konstantinopel, till förstaden Péra, där européerna bo, och när bladet med hemlandets välbekanta språk kommer in i ateliern med de stora fönstren och den däm- pade dagern, då flyger en ljusning öfver den nordiska flickans anlete, och hon griper med hast hälsningen från hembygden. Nyss var hon ute och lustvandrade vid Bosporens strand och gick förbi — så nära som vakten det tillät — det torn, där prins Murad hål- les fången, icke för något brott, utan blott för det han också har rättighet till den tron, sultanen nu intager, och hon tyckte sig nä- stan midt i medeltiden. Men så kom Idun med bud från »frihetens stamort på jorden», och hon glömde allt, den härliga utsikten från fönstret ut öfver Bosporen och gyllene Hor- net, glömde fångna prinsar och grymma tur- kar och var åter hemma i det kära, fattiga gamla Sverige. Men vår väninna därnere i viken af Svarta hafvet är icke alltid så romantisk. När hon svärmat en stund med skalder och skaldin- nor, häfdatecknare och novellister, som alla skaffa sig en liten vrå i Idun, studerar hon med mycken uppmärksamhet husmödrars och husfäders remarkabla förmåga att nedpruta lefnadskostnaderna, genomgår noga frågor och svar, läser uppmärksamt till och med annon- serna och tager så slutligen »Hjälpredan» i handen. Och nu ha vi kommit till tvättmaskinen. I Hjälpredan stod nämligen en, ur en tysk tidning hämtad notis om en tvättmaskin, som mycket berömdes, men såsom här oförsökt redaktionen ej vågade obetingadt rekommen- dera. Vår lilla nordiska flicka fick ögonen på denna notis — den handlade ju precis om samma tvättmaskin, som användes i hemmet härute, den som de köpt för 69 francs i en butik i Konstantinopel, och som var så utmärkt bra! Hvarpå hon genast gick till skrifbordet och skref till underteck- nad följande bref: »Jag vill så gärna förskaffa tant och an- dra husmödrar därhemma också den fördel, vi hafva af tvättmaskinen. Jag antager, att det är densamma som i »Hjälpredan» om- nämnes, och om den ej redan kommit till Sverige, torde den genom någon maskinagen- tur kunna rekvireras, hvarför jag här medde- lar adressen: Adolf Hills Dampf-schnellwasch- maschinen-fabrik, Berlin W. Vi använde den nyligen vid en stortvätt, som vi säkert, om den lämnats bort, fått betala med 16—20 kronor, och med hjälp af vridmaskinen hade vi den färdig klockan half fyra på eftermid- dagen. Maskinen består af en stor låda af plåt, i hvilken är insatt en trumma af trä med snedsatta spjälor, och inuti denna ned- läggas kläderna. I lådan hälles såpvatten, locket pålägges, hela maskinen ställes på spiseln och trumman kringvrides i det kokande vattnet. Bruksanvisning medföljer hvarje maskin. I hushåll, där man ej vill göra stora tvätter, är tvättmaskinen förträff- lig och under alla förhållanden ypperlig för finare saker, då dessa ej som eljes utsättas för nötning och sneddragning.» I ett senare bref skrifver hon: »Ju mera vi använda den nya tvättmaskinen, desto mera belåtna äro vi därmed.» Ja, detta skulle vara sammanhanget mel- lan de mycket olika saker, som i rubriken förekomma, och nu återstår blott att tillägga, det denna lilla uppsats alldeles icke är någon reklam för herr Adolf Hille, om hvars till- varo jag sannerligen icke hade någon aning, utan rena, rama sanningen, alldeles så som saken tillgått. Men då jag, liksom min lilla väninna vid Bosporen, önskar vara mina med- systrar till allt det gagn, som är mig möj- ligt, har jag velat meddela hennes erfarenhet rörande tvättmaskinen, då det synes genom en sådan maskin vara möjligt att spara in mycket och besvärligt arbete. Genom någon maskinaffär här i Sverige torde den ifråga- varande maskinen kunna införskrifvas — må- hända finnes den redan i handeln. Då jag vet, att detta nummer af Idun i sinom tid kommer till Konstantinopel, sänder jag med dessa rader till min lilla väninna, den nordiska flickan vid Bosporens strand, en hälsning från Mathilda Langtet. Kökshistoriska notiser. f illing har sin historia, och köket har också sin och den rätt vidlyftig. Ty köket, eller matlagningen, är lika gam- malt som maten, och denna senare var obe- stridligen på modet redan hos de första män- niskorna. Köket är urgammalt och en historik däröfver skulle, om den vore fullständig, upp- taga många volymer. Här kan det emellertid blott blifva fråga om några drag här cch där, som tillfälligtvis blifvit tillvaratagna eller fram- letade ur gamla gömmor. Den första kända kokbok skrefs af de ro- merska finsmakarne Cato och Coelius Apicius. Dessa båda synas hafva varit lika mycket äkta gurmander som deras efterföljare Grimod de la Requière, Brillât-Savarin och Rumohr. Den andre i detta klöfverblad arbetade i 25 år på sin bok Physiologie de goût, men skänkte också världen ett verk af verkligen klassisk fulländ- ning. Den berömdaste bland antikens finsma- kare var väl Lucullus, hvilkens yppighet och slöseri ju blifvit till ett ordspråk. I senare tider och bland furstliga gastronomer intaga Ludvig XIY, Henrik VIII, Karl II och drott- ning Anna af England en framstående plats. Uppfinnaren af restauranten — restauration är, som bekant, något helt annat — är en viss Boulanger, en namne till den kände ge- neralen. Denne, den gamla tidens Boulanger, satte öfver dörren till sitt nyss upprättade etablissement följande latinska devis: »Venite ad me omnes (qui stomacho laboratis), et ego restaurabo vos. » Restaurant betydde ursprung- ligen en stärkande soppa för svaga personer. ([Restaurare — stärka). Om menus = matsedlar skulle kunna skrif- vas en hel tjock bok. I forna tider upptogo de mera bastanta rätter, och framför allt sörj- des vid festmåltider, för att maten skulle vara riklig och rätterna starka. »Kalas» förekommo då mera sällan och blott hos de rika och för- näma. Också skulle det varit omöjligt, äfven för den rikaste, att ofta anordna sådana fest- måltider som till exempel den fest, som 1470 gafs af George Nevil, ärkebiskopen af York. Där förtärdes nämligen: 4000 kaniner, 4000 ankor, 4000 snäppor, 1000 hägrar, 200 rörd- rummar, 200 fasaner, 500 rapphöns, 400 änder, 1000 bäckasiner, 100 vaktlar, 200 rådjur, 400 hjortar och 1506 vildpastejer. Det kan kallas både rikligt och bastant och visar på ett ekla- tant sätt, att människan dock alltid varit ett köttätande djur. Antagligen voro de, som skulle dela kalaset, ej heller så få. De höga gäster, som bespisades, konungar, prinsar, grefvar, lor- der, hade hvar och en betydligt stort följe, festen varade i flere dagar, och hvarje dag ut- delades mat åt de fattiga. Men i alla fall vill det god aptit till att äta upp en sådan massa med kött, helst det naturligtvis också fanns mycken annan mat. Kejsar Karl den store, som också var stor- ätare och vid sina måltider ganska ofta lät servera sig tjugu olika rätter, tyckes vid fest- måltider hafva betydligt dragit in på staten, åtminstone att döma efter den förteckning af rätterna vid ett gästabud, som han i Schwä- bisch-Hall gaf år 1541. Möjligt är det, att det var en enkel fastlagsmiddag för några tillfäl- liga gäster, ty kötträtter förekomma ej. Mat-, sedeln upptager följande rätt kuriösa rätter: vinbär (möjligen vindrufvor) med flott, stekta ägg och äggkakor, kokta rofvor, ärtsoppa, stock- fisk, ris med mjölk, stekt fisk med kapris, rostade brödskifvor. Bröd fanns ej i äldsta tider i mellersta och nordliga Europa: det var en uppfinning af gre- kerna, kom från dem till romarne och spridde sig sedan vidare. Men endast handkvarnar funnos för mjölberedningen, ända till dess de första korsfarame af Saracenerna fingo lära konsten att betjäna sig af väderkvarnar. Brö- det blef ej sönderskuret vid bordet. Det hade ej heller samma form som nu, utan var tunnt — judarnes osyrade bröd — och kunde lätt brytas. Däraf det ofta använda uttrycket: bryta brödet. Antagligen var det ej heller likt det nu i Sverige brukliga knäckebrödet, då detta är för Sverige egendomligt. En rund sådan kaka företrädde under flere sekler bru- ket af tallrikar — man kallade detta i Frank- rike pain tranchois — förskärarebröd. Sedan man ätit, fördelades detta bröd bland de fattiga. Redan på romerske historieskrifvaren Plinius’ tid betjänade sig gallierna af bryggjäst för att göra brödet lättare och smakligare. I sjut- tonde århundradet förklarade emellertid medi- cinska fakulteten i Paris detta bruk skadligt, och en långvarig process uppstod mellan lä- kare och bagare, som dock ej förde till nå- got resultat. Den oförsonligaste fienden här- till var en läkare vid namn Linguet; men jästen fick en lika ifrig försvarare i den eu- ropeiskt ryktbare läkaren Tissot. (Forts.) —gS&Sd— Ur notisboken. En dugande kvinna. Innehafvarinnan af pianofabriksfirman Aug. Hoffmann, fru Nanna Hoff- mann, som den 23 maj fylde 50 år, hade af denna anledning inbjudit firmans samtlige arbetare, omkring ett trettiotal personer, till en angenäm fest. Under den samma tolkade fru Hoffmann i varma och hjärtliga ordalag sin erkänsla till arbetspersonalen samt öfverlämnade till sex af dem Patriotiska säll- skapets medalj för 23—30-årig trogen tjänst. Ta- let besvarades icke mindre hjärtligt af äldste arbe- taren, som å personalens vägnar till fru Hoffmann, såsom minne af dagen och som ett synligt bevis på arbetarnes tillgifvenhet, till henne öfverlämnade två präktiga fruktskålar af gediget silfver. Idun skall återkomma till den dugande kvinnans mindre vanliga lefnadsgärning. * Bortryckt på främmande jord. I en ål- der af 51 år afled den 23 maj i Paris fru Agnet Amalia Lampa, född Söderström, maka till konser-