Idun: 1893

1893 I DU N vator S. Lampa. Fru Lampa reste i februari till Paris med en son, som egnar sig åt musiken. Döds- budet kom helt oväntadt. Hon hade insjuknat i lunginflammation, hvilken sjukdom inom några da- gar lade henne på båren. Hennes man mottog det smärtsamma dödsbudet på Gotland, där han vistas i och för entomologiska forskningar. * Änkehertiginnan Stephanie i Sverige. Enligt hvad som med bestämdhet uppgifves, till- ämnar änkehertiginnan Stephanie af Österrike-Un- gern, kronprins Rudolfs änka, i sommar en längre turistfärd i Sverige och Norge, omfattande 6—7 veckor. Till Malmö anländer änkehertiginnan med Stralsundsbåten i midten af juni och fortsätter med västkustbanan till Göteborg. Efter ett besök vid Trollhättan fortsättes resan till Stockholm, därifrån utflykter företagas till Visby, Upsala och Dalarne. Sedermera ställes kosan till Norrland, Trondhjem och Nordkap. På återfärden besökas Bergen och Kristiania, hvarefter hemresan anträdes öfver Köpen- hamn. Under färden lär änkehertiginnan komma att ledsagas af generalkonsul Philip. Kvinnlig upptäcktsresande. Miss Taylor vid engelska missionen i Indien, som för tio må- nader sedan bröt upp från Darjeeling i Bengalen, har anländt till Chung-King i vestra Kina efter att ha färdats tvärs igenom Thibet. Miss Taylor åt- följdes på sin färd endast af en indisk tjänare. Teater och musik. Kungl. Operan. Till det lysande galleri af konst- närliga karaktärsbiIder, som hr d'Andrade under sitt gästbesök framställt för oss, har han nu som en af- slutning lagt Jago, då Verdis opera »Otello» förli- den fredag uppfördes med den emimente artisten i det nämnda partiet. Det var allra första gången han nu uppträdde i detta parti, och det var därför af alldeles särskildt intresse att konstatera, hur han redan^ från första återgifvandet mäktade åstadkomma ett hade musikaliskt och dramatiskt genomarbetadt verk af rik skiftning och konsekvens, som föga kan anses stå efter hans föregående uppgifter, på hvilka han^dock mycket längre varit i tillfälle mejsla. Pa söndagen uppträdde hr d’Andrade inför en jublande och blomsterhyllande publik för sista gån- gen för detta gästbesök. Äfven då gafs »Otello». Vi hoppas dock varmt, att stockholmspubliken så lifligt lyckats lägga i dagen sin varma beundran för den portugisiske konstnären, att han gärna och snart återvänder till våra landsändar. Hr d’Andrade hade önskat att visa sin välvilja mot operainstitu- tionen och med anledning häraf förklarat sig vilja afsta fran sitt honorar denna afton till förmån för de välgörenhetsinrättningar, som finnas inom operan. Aftonens inkomst delades sålunda i tre delar, hvaraf en del tillfaller operans pensionskassa, en del ka- pellets pensionskassa och en del fördelades lika mel- lan körens och balettens enskilda kassor. Fröken Ek har vid dessa tvänne föreställningar som Desdemona gjort mycken och förtjänt framgång genom ett fint och själfullt spel och en utomordent- lig apparition. Hr Ödmanns Otello är fortfarande en af konstnärens kraftigaste skapelser. Ejn lärarinnas roman. En svensk kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg. (Forts.) ock hon måste göra sin plikt. I dess uppfyl- lelse låg dock en tillfredsställelse, som inga yttre omständigheter, hurudana de voro, förmådde- att helt taga bort. Prosten Thorell gjorde täta besök i Kerstins skola och åhörde lektionerna. Det var de värsta timmar hon hade. Han satt där stel och allvar- lig med hakan stödd mot elfenbenskryckan på käppen och lät sina ögon följa alla hennes rörel- ser. Men han sade sällan någonting, och hade han en anmärkning att göra, kände sig Kerstin tacksam därför, att han vanligen lät den vara, till dess de kommo i enrum. Det finns ingenting som så är ägnadt att nedsätta läraren eller lärarinnan i barnens ögon som just de myndiga anmärk- ningarna i deras närvaro. Skall resultatet af under- visningen blifva godt, skola de blindt tro på lä- rarens utsago, vara fullt och fast öfvertygade om, att såsom läraren säger, så är det och icke på något annat sätt i världen. TOLFTE KAPITLET. En sak, som Kerstin hade svårt att riktigt komma på det klara med, var kroppsagan i sko- lan. Principielt var hon motståndare till all slags handgriplig aga. Själf visste hon icke från barn- domen, hvad stryk ville säga, och däraf hade tro- ligen hennes motvilja mot detta uppfostringsme- del kommit. En och annan gång hade hon dock varit tvungen att använda aga på barnen. Utvä- gen att vända sig till skolrådet fann hon förkast- lig. Men efter hvarje bastonad hon gifvit en mot- sträfvig pojke — ty det gällde ju mest gossarne — kände hon sig ytterligt nedstämd, ja, rent af brottslig. På den plats, Kerstin nu innehade, insåg hon emellertid, att skulle hon komma någon vardt med en del af sina lärjungar, måste aga tillgripas. Det fanns ett och annat rötägg bland barnen, som hotade att fördärfva alla de andra. Ett sådant var Johan Frid. Han var soldat- son, hela femton år gammal och en rå ohyfsad sälle, trög och lat och full af gemenheter. En dag hade han fört ett mycket rått språk i skolan. Kerstin förehöll honom först helt vänligt hans beteende och varnade honom att fortsätta. Men han bara hånskratrade åt henne Ännu nervös af alla sina sorger och bekymmer, blef hon slutligen ond, och hon kunde aldrig själf göra sig reda för hur det gått till — hon fick fatt i pojken och gaf honom ett duktigt kok stryk med kartkäppen — rotting hade hon icke till hands. Barnen sutto alldeles stumma under exekutionen, och Johan blef till en början så förbluffad, att han icke ens kom sig för med att göra motstånd. Men så kom han till sig. Röd och flämtande stod han framför lära- rinnan, som var alldeles blek och utmattad. Det var alldeles tyst i skolsalen. Då gick han allde- les inpå Kerstin, hans ögon gnistrade, och han knöt handen framför hennes ansikte och hväste ilsket; »Gud lefver än, din dj—1.» Hvarpå han rusade ut. Kerstin blef alldeles förskräckt öfver gossens hatfulla utesende och råa ord, och hon kände sig så medtagen, att hon måste afbryta lektionerna och hemsända barnen för dagen. Samma afton kom Johans mor för att gräla, och hon gjorde det så grundligt, att Kerstin blef nä- stan sjuk. När pojken kom hem, hade han för- stås talat om, att han fått stryk i skolan, och modern hade synat odågan och upptäckt några röda strimmor efter käppen. Det var ju förfärligt. Att barnen skulle bli utsatta för att blifva ihjäl- slagna! Det fanns väl lag och rätt till, och Ker- stin skulle minsann få plikta för sitt tilltag. Därmed tog soldathustrun sonens böcker och gick. Gossen skulle aldrig mer få komma i sko- lan, det skulle »hon bli man för.» Det var ej slut med detta. Fadern tog pojken med sig och gick till länsmannen. Nu voro hvar- ken Fred eller hans son så synnerligen väl an- skrifna, hvilket hade till följd, att de af denna ordningsmaktens handhafvare afspisades ganska snäft. «Du borde haft ett lika godt kok stryk som pojken,» sade länsmannen förargad. »Kom inte med några dumheter.» Icke heller prosten Thorell upptog faderns klago- mål, ty han var ej själf den som tvekade att använda sitt spanska rör, när det så bar till, och efter sin senaste stränga »tillrättavisning» åt Kerstin hade han blifvit riktigt hygglig mot henne. Men Fred gick från den ena instansen till den andra, och hos provinsialläkaren fick han intyg på, att pojken hans hade synbara märken efter käpprapp. Nu var han stormodig på sig, han gick omkring i socknen och skräflade vidt och bredt om, att den sakramenskade skolmamsellen skulle för tin- get. Men —'det var ondt om pengar, en stäm- ning får man inte utan mynt, och Kerstin fick förgäfves vänta på att blifva dragen inför vällof- liga häradsrätten. 175 Johan Frid kom icke vidare i skolan, och Ker- stin var glad däråt. Ibland, då hon var ute i socknen, kunde hon möta honom, och hon hörde då, hur han efter henne mumlade hotelser mellan sammanbitna tänder. Men tiden gick, och hän- delsen föll henne så småningom ur minnet. Så var det en afton på senhösten. Kerstin hade varit bortbjuden på kalas i en bondgård i sock- nens andra ända och var nu vid elfvatiden stadd på sin ensamma hemvandring. Hon hade vant sig att gå allena, så att rädd var hon icke nu- mera det ringaste. Vägen gick nästan hela vägen genom skog. Det blåste och duggregnade, och smutsigt och svårt var det att gå. Ingen människa hade hon mött, förrän hon nalkades skolhuset. Där mötte henne i mörkret någon, hvilken hon icke kunde känna igen. Efter en kort stund tyckte hon, att hon hörde steg efter sig. Hon brydde sig i början icke därom, men plötsligt var det som om någonting tvungit henne att stanna och vända sig om. Den som följde efter henne stannade också. Hon försökte urskilja, hvem det var, då hon i det samma hörde en röst i målbrottet, hvilken hon alltför väl kände igen. »Jag hade svurit på, att du skulle ha betaldt för rappen du gaf mig,» hånade lösten, hvilken till- hörde ingen annan än Johan Frid, »och här har du !» Kerstin träffades af ett slag i ansiktet, som kom henne att digna sanslös till marken. Johan aflägsnade sig springande. Hur länge Kerstin legat sanslös på vägen, hade hon icke klart för sig, men slutligen vaknade hon åter till medvetande vid att regnet sköljde henne i ansiktet. Hon kände en bultande smärta i huf- vudet. Mödosamt släpade hon sig hem. Hon tände ljus och gick till spegeln. Min Gud, så hon såg ut! Hela ena ögat var blått och igensvullet, näsan sprungen i blod och öfverläppen nästan krossad. Hon badade och skötte om sina sår och gick och lade sig under stickande värk. Dagen därpå kunde hon naturligtvis icke hålla skola. Flickorna kommo in till henne och blefvo alldeles förskräckta öfver lärarinnans vanställda utseende, och inom en timme var det ute öfver hela socknen, att Kerstin hade blifvit öfverfallen och misshandlad. Själf teg hon med af hvem. Men äfven det spordes snart. Man gissade på Frid eller hans son. Länsmannen kom direkt nedresande till Kerstin. »Ni måste säga, hvem våldsmannen är,» sade han. »Vi måste hafva lugn och ordning i sock- nen.» »Men jag har ingen talan emot honom, och jag skulle så gärna vilja undvika allt obehagligt upp- seende.» o »Det är omöjligt. Våldet faller under åklagare såsom begånget på allmän landsväg. Såg ni per- sonen?» »Nej, men jag kände igen hans röst.» »Var det Frid, far eller son?» »Det var Johan.» »Godt, och ger ni mig bara fullmakt, behöfver ni inte vidare blandas in i målet.» I fjorton dagar hade Kerstin men af det knyt- näfsslag hon fått och ännu längre lyste hennes ansikte i regnbågens färger. Något åtal mot Johan Frid kom emellertid al- drig till stånd. Några dagar efter våldet var han försvunnen från socknen. Han hade begifvit sig öfver till Amerika, där han hade en farbroder bo- satt. Kerstin var bäst nöjd med denna utgång af saken. Hon hyste] intet agg till gossen. Kanske var det hela ett rättvist straff för det hon agat i vredesmod? — — Det fanns i annexförsamlingen en flicka, som alltid gick under namnet »långa Hanna». Hon sades ha något af zigenarblod i ådrorna. Hennes mor, som kommit långt upp från Helsingsocknarna, hade dött, då Hanna var tre år. Hon hade så fått styfmor, stugan blef snart full med halfsyskon, och Hanna blef snart det skabbiga fåret i den fat- tiga famitjen. Därför blef hon också likasom för- vildad, hade aldrig gått ordentligt i skolan och ansågs såsom ej fullt normal. Det var en vacker flicka, och gossarne i socknen sågo henne ej med oblida ögon. Bara hon hade kunnat vara som annat folk. När hon blef sjutton år, hade hon ännu ej läst sig fram, och därför ansåg man henne för en hedning, man gick gärna ur vägen för henne. Då började Hanna grubbla och en dag stod hon i komministerns expeditionsrum. Denne blef helt förvånad öfver att se henne där. f-i a> —• t» -t» «g a O t3 S-i ra o A4 ca g * :0 S-i ** g O - m t-* o f-i O O ca jt4 f-i c5 tab « "3 s IQ N S3 se tl g in x © 1 5 o © se ao N o. fö V », ÖS g 3

*U) SJ4 v) -O 22 c/l *s :0 |P4I ® Ctf E E « atj