Idun: 1893

1893 IDUN 343 JLvinnojuryn vid Chicagoutställningen. För första gången i världens historia se vi nu i Chicago en af regeringen utnämnd kvinnojury intaga sin plats bredvid den manliga. Af de un- gefär 500 domarne äro 100 kvinnor. Och för första gången är kanske äfven den åtrådda betal- nings-likställigheten tillämpad i stort, ty trots åt- skilliga invändningar, som i förväg gjordes här- emot, ha de kvinnliga prisdomarna fått precis samma honorar som de manliga. Att experemen- tet varit i allo lyckadt, erkännes från alla sidor. ralrepetitioner, utan jämväl till alla föreningens förberedande öfningar. Första konserten är afsedd att äga rum i med- let af november. Fru Anna Luudbergs mâtiné om söndag i Berns salong, vid hvilken flere framstående krafter med- verka, bjuder bland annat på en »première» : »Skolråttan», ny operettmonolog af Ernst Wall- mark, musiken komponerad af direktör Nils Th. Kjellander. Såväl text som musik till »Skolråt- tan» äro särskildt skrifna för matinégifverskan. Herr Erik Åkerberg gifver nästkommande torsdag konsert i Musikaliska akademien härstädes med biträde af flera framstående förmågor. Teater och musik. Kongl. operan utvecklar denna höst en rastlös verksamhet. Sålunda har man nu återigen ett nytt program färdigt, upptagande ej mindre än tvänne nyheter, nämligen »Jolantha» och »Bybar- beraren». Det nya programmet har varit bestämdt att gifvas första gången som i afton. Melbaföreställningarna hafva ånyo framflyttats samt tillika inskränkts till tre. De gifvas den 31 dennes, då »Romeo och Julia« uppföres, samt den 3 och 6 november med resp. »Lohengrin» och »Faust». K. Dramatiska teatern. Ett nytt helaftonstycke af vår begåfvade oeh ej minst för Iduns läsarinnor väl- kände författare hr Ernst Lundquist gick i måndags för första gången öfver vår främsta dramatiska scen. »Kusin Jacques» bevisade sig vara en angenäm bekantskap att göra, en stockholmsk familjeinte- riör af god lokalfärg, med en visserligen något tunn handling, men med friskt lynne, underhål- lande dialog och af den nobla ton, som alltid kännetecknar hr Lundquists författarskap, Publi- ken mottog nyheten med varmt, om än icke bull- rande bifall, och torde densamma helt visst komma att inrangeras bland de godlynta och gedigna sa- ker, som länge hålla sig stående på repertoaren. De hemtrefliga scenerna fingo äfven en jämn och värdig framställning, som väsentligt bidrog till det angenäma intrycket. Herr Fredrikson ut- förde titelrollen med ledighet och värme; de kvinnliga rollerna hade. i fruarna Fahlman och Rundberg samt fröken Ahlander funnit förträffliga representanter, och hrr Beckslröm, Hedlund och Rydgren förtjäna likaledes ärligen erkännande. Vasateatern, som redan 25 gånger å rad uppfört »Fogelhandlaren», har nu utbytt denna mot Her- vés komedi-vådevill »Lili». Närmare härom i nä- sta nummer. Marcella Sembrich’s första konsert ägde rum sistl. lördag i Musikaliska akademien. Ledsamt nog var publiken ej så talrik, som man för den cele- bra sångerskans skull kunnat önska. De som in- funnit sig hade emellertid så mycket större skäl att känna sig belåtna. Utan att föregås af en massa braskande reklamer kom fru S. hit och eröfrade från första stunden publiken med storm. Också var det mycket längesedan vi här hade tilfälle höra en så briljant stämma, af ett alldeles ovanligt omfång och alla register igenom af en jämnhet, som svårligen torde kunna öfverträffas. Tonansatsen är absolut säker och klockren och koloraturen rent af öfverdådig. Med ett ord, sån- gerskan hör till dessa konstnärsstjärnor, som ty- värr äro alltför sällsynta, och som därför blända så mycket mera, då de visa sig på firmamentet. Att fru S. med hvarje nummer å programmet framkallade allt lifligare bifall, behöfva vi väl knappast nämna. Entusiasmen växte som lavi- nen och kulminerade efter sista numret i en mängd inropningar, näsduksviftningar och bravorop. Allt förebådade ett fullt hus till den andra konserten på torsdagen innevarande vecka. Musikföreningen, som med denna höst börjat sitt fjortonde arbetsår, kommer under instundande vinter att gifva tre konserter under kapellmästa- ren Franz Nerudas anförande och enligt följande program: första konserten: Anakreonuverlyr af Cherubini, »Rosa rörans bonitatem» af Norman och messa i C dur af Beethoven; andra konser- ten: »Årstiderna» af Haydn; tredje konserten: »Paulus» af Mendelssohn. Programmets gedigna beskaffenhet och hr Nerudas öfverlägsna anförare- förmåga skola tvifvelsutan komma att göra dessa konserter till lika utsökta konstnjutningar som de musikföreställningar, hvilka af musikföreningen under samma anförare de senare åren blifvit gifna. Teckning för abonnement kan när som helst verk- ställas i Looströms bokhandel vid Norrbro. Abon- nent äger tillträde ej blott till konserter och gene- En gammal historia- Af Helena Nyblom. (Forts.) är gömde hon sig bakom gardinen, hvarifrån hon såg, hur man bar bort de sista sakerna från kvällsbordet, och hur tjänstfolket kom upp genom hufvudingången för att vara med vid aftonbönen. Nu I — nu måste hon bort ! Hon föll på sina knän midt på golfvet med händerna för an- siktet. »Min Gudl» stönade hon, men ingen bön kom öfver hennes läppar, ingen tanke rörde sig längre inom henne. Hon hörde blott sitt eget hjärta slå som på en jagad fågel, och hennes händer ska- kade. Hon hade en lång korridor att gå genom och så nedför den breda trappan. Det berodde på, att fadern ännu läste inne i salen, så att ingeu af tjänstfolket mötte henne. Hon hörde hans klara stämma på andra sidan dörren, då hon gick förbi. »Jag fattig, syndig människa, som med synd född» —------- Det var, som om hon bief jagad ut ur huset med en förbannelse. Hon sprang nedför de sista trappstegen och öppnade den stora dörren, som gick ut till gården. I den skumma aftonen låg allt grått i grått. Icke en människa syntes till; hon kom lyckligt förbi den flygel, där gästkamrarne lågo, och där- ifrån var hon strax inne i parken. Det var nästan mörkt under de höga träden, och i den långa lindalléen var det alldeles dunkelt. Dagen förut hade det varit varmt sommarväder, men som det ofta händer omkring midsommartiden, hade vädret plötsligt slagit om. Luften var kall som på en höstafton. Det reg- nade visserligen icke mera, men dagens regn droppade i hårda droppar ned från löfvet. Tony snafvade öfver trägrötterna, som sträckte långt ut i alléen, hvarje prassel i löfvet fick hen- nes hjärta att stå stilla af ångest. Var det någon som spionerade på henne och förföljde henne? Hon, som hade tänkt sig som den lyckligaste timme i sitt lif den dag, då hon med sin älskade skulle draga ensam ut i världen; — hon tyckte, att hon nu gick som till en afrättning. Hela hennes kropp darrade och underliga ljusa blixt- rar sköto förbi hennes ögon och förvirrade henne. Då hon närmade sig det ställe i muren, där dörren var, såg hon, att den var stängd, men ett ögonblick därefter öppnades den, och mot den bleka natthimlen såg hon skepnaden af en hög- växt man afteckna sig, inhöljd i en kappa. Han sträckte armarne emot henne och hviskade: »Tony, var inte rädd, — det är jag!» »Genom den öppna dörren såg hon en postvagn förspänd med fyra hästar. Djuren skrapade otåligt i jorden, och kusken hade all möda att hålla dem stilla. »Kom, älskade! Skynda dig!» hviskade åter den älskade stämman, men i det samma hörde hon sitt namn ropas från motsatta sidan af par- ken. Det var faderns röst. Den ljöd genomträn- gande och ängslig. »Tony, Tony! Hvar är du?» Hon stannade ovillkorligt och tog ett par steg tillbaka. »Skynda dig, Tony! Vi ha icke en minut att förlora,» hviskade åter grefvens stämma. »Om ett ögonblick kunna de vara här, och allt är för- loradtl» Han sträckte ut armarne som för att gripa henne, men nu ljöd åter faderns stämma, närmare och starkare och denna gång med ett sådant ut- tryck af ångest och förtviflan, att blodet stod stilla i hennes hjärta. I det samma såg hon ljus röra sig bakom löf- vet. Man bar en stor lykta ned genom alléen, och flere personer följde efter. Hon kände det omöjligt att röra sig och slöt ögonen i en makt- lös svaghet. »Tony, min älskade!» det ljöd som om hennes kärleks stämma ännu en gång kallade henne, men benna gång svag och klagande, liksom långt dorta. Därefter uppsteg omkring henne ett brusande som af ett haf, som plötsligt sätter sina vågor i rörelse. »Nu dör jag,» tänkte hon svagt och så förlorade medvetandet. * * * Det föreföll henne, som om hon vaknade efter döden, då hon första gången vid fullt medvetande med sig ligga i sin säng i sitt gamla rum på Arvidsnäs. Hon hade ännu icke tillräckligt krafter att klar- göra för sig själf, hvarför hon låg där, och hvar hon hade varit. Och hon fick aldrig klart veta det. Man hade strax efter hennes flykt saknat henne, och, väg- ledd af en liten flicka, som från köksflygeln hade sett henne hastigt gå nedåt parken, klädd i res- dräkt, strax kommit henne på spåret. Någon misstanke hade man säkert haft för att så där oförtöfvadt förfölja henne, men hvad än hennes föräldrar och syskon hade sett och miss- tänkt, bäntydde de aldrig därpå. Man hade tillfälligtvis funnit henne afsvimmad i alléen; det var allt hvad man sade henne, — och en lång hjärnfeber, som följde efter denna svimming, hade för alltid skilja det, som varit, från det, som skulle komma. Hon sköttes med den största ömhet, och då hon ännu var en blek och mager rekonvalescent, tala- des ingenting om bröllopet. Men då rosorna voro döda och rönnarne sprungo i blod, stod hennes bröllop i all stijlhet med onkel Jonas, och hon flyttade öfver till Åby, icke långt från sitt gamla hem. * * * Aby låg i skydd af stora skogar, och klimatet där var det mildaste i hela trakten. Där plockade man de första jordgubbarne, och där föll löfvet sist i parken. Och liksom klimatet utanför var mildt och väl- görande, var också den andliga luft, hvari Tony hade blifvit omplanterad, mild och välgörande. Onkel Jonas var icke endast en god människa, han var också en fin natur, som med nästan kvinnlig instinkt anade och förstod allt, hvad Tony tänkte och önskade, och omsorgsfullt undvek allt, hvad som kundeostöta henne. Rummen på Åby voro höga och ljusa. Där fanns fullt upp af allt jordiskt godt i ännu långt högre grad än hemma på Arvidsnäs. Onkel Jonas hade så länge varit ungkarl och blott samlat på hög, medan Tonys far hade en familj att sörja för och förde ett stort hus. Det började roa Tony att ha så många vackra saker att råda öfver. Linneskåpet var.outtömligt; till 4lla sängar i gästrummen funnos gamla, tjocka sidentäcken. Bordsilfret var också gammalt och tungt, och när Tony hade söndagsmiddag för sina föräldrar och systrar, mönstrade hon med välbe- hag det stora middagsbordet, som -strålade af sli- pad kristall, femarmade ljusstakar och fruktupp- satser af förgyldt silfver. Hvad som också bidrog att göra Tony glad var att se sina föräldrars stora tillfredsställelse med hennes giftermål. I synnerhet var modern lycklig däröfver. Till och med hennes vanliga kyliga sätt hade förändrats, och med ifver och intresse följde hon Tony öfver allt och mönstrade Åbys solida skat- ter, som om det varit hon själf, som var ägarinna till alla de massiva silfverskedarna och präktiga damastdukarne. Så förflöt ett och ett halft år, under hvilken tid Tony med all möjlig samvetsgrannhet satte sig in i sitt nya kall, lärde känna folket, besökte de fattiga och började lära sig att kunna kalla sin man för Jonas, fastän ännu rätt ofta »onkeln» satt henne i halsen, när hon ropade på honom. Det var medan Napoleon den förste ännu var kejsare, som onkel Jonas en dag kom in till Tony, där hon satt vid brodérbågen, och frågade henne, om hon hade lust att göra en resa till Paris. JPnnpvxtrnm Sytoeliörs- och 18 Humlegårdsgatan 18 -ii r» *_• f . » . . . . -■m n