Idun: 1893

1893 I D U N 95 hand, så skulle det nog gå, menade de. Och jag blef den, som utsågs till att skrifva, för si jag brukar klottra ihop lite’ verser ibland i namndagsveekan, då det är så många kaf- febjudningar, och de andra tycker jag är så kvick att hitta på rim; men nu är det fråga om reson, och då är det minsann inte så lätt, som när man får skrifva poesi. Men kom- mer vi bara in i Idun, så går alltsammans med glans, det sa’ vi allihop, och det hoppas äfven den som tecknar sig herr redaktörens ödmjuka tjänarinna En sömmerska. Ur notisboken. En lerigardotter gick ur tiden, då den 15 dennes änkefriherrinnan Marie Henriette Leijon- hufvud afled i Sköfde efter en lång tärande sjuk- dom. Hon var dotter till generalen af Malmborg, den ende svenske general som efter fredsslutet med Norge 1814 på något mera bemärkt sätt utomlands varit ställd i spetsen för svenska trupper. Gene- ral M. kommenderade som bekant de svenska och norska regementen, hvilka efter freden i Ber- lin 1849 mellan Preussen och Danmark besatte norra delen af Slesvig för att upprätthålla ord. ningen där. Marie Henriette gaf sin hand åt löjtnanten, se- dermera kaptenen, vid Skaraborgs regemente fri- herre Broder Axel Edvard Leijonhufvud och fram- lefde med honom, mesta delen bosatt i Sköfde, ett det lyckligaste äktenskap, tills maken under en utrikes resa år 1885 afled i Schweiz. Äkten- skapet var barnlöst. Efter mannens död har friherrinnan L. fortfa- rande varit bosatt i Sköfde, lefvat bland kära minnen och i tysthet lindrat nöd och bekymmer hvar hon funnit dem i sin väg. Hon var mycket godhjärtad och därtill en upphöjd, ädel person- lighet, hvars minne troget kommer att bevaras i mångas hjärtan. Belgiens första kvinnliga läkare. I da- garne promoverades vid universitetet i Brüssel till medicine d iktor fröken Clémence Everard, som med stor heder aflagt sina medicinska examina. Fröken Everard ä 26 år gammal och har i sju år studerat vid universitetet. Det är första gången en kvinna aflagt medicinska examina vid ett bel- giskt universitet, ehuru ett fruntimmer, som i Bern vunnit doktorsgraden, för flere år sedan erhöll tillåtelse att praktisera i Belgien. Teater och musik. Kungl. operan. Fru Vendela Anderson-Sorensen fortfar att gastera. Af de roller hon hittills utfört — då detta nedskrifves, hafva vi ännu ej sett henne som Adèle i »Svarta dominons — står ovillkorligen hennes Zephyrine i »Diamantkorset > främst. Hen- nes sång och spel, särBkildt i andra akten, samman- smälta här till ett helt af synnerligen framstående värde, och prestationen i dess helhet måste tiller- kännas en hög rang i konstnärligt hänseende. Att stämman genom så lång frånvaro från scenen för- lorat åtskilligt i fraîcheur, är ju ej att undra på, men detta märkes föga på grund af det utmärkta sätt, hvarpå den användes. Fru A.-S:s gästspel må- ste betraktas som ett af de intressantaste på senaste tiden. Ett gästspel, som också motsetts med stort in- tresse, är fru Jungstedt-Lindens. Hon uppträdde också för första gången i söndags i Frederics roll i »Mignon» och rönte i detta föga betydande parti mycken fiamgång. Man torde kunna hoppas, att hon snart får framträda i någon mera betydande uppgift. En annan gäst, som nog också af allmänheten skulle hälsas välkommen på k. operans scen, har i dagarne anländt till hufvudstaden. Det är fru Ellen Gnlbranson, hvilken hitkommit för att biträda hr Tor Aulin på hans konsert. Huruvida något sådant gästspel påtänkts, veta vi emellertid ej. Man bör i allt fall kunna hoppas, att, då k. ope- ran nu som bekant genom det nya teaterlotteriets beviljande går en tryggad framtid till mötes, solist- personalen framför allt blir förstärkt med några fram- stående förmågor. Bristen på en verklig prima- donna är allt fortfarande synnerligen kännbar, andra brister att förtiga. Och att tiden för förste hofka- pellmästaren Nordqvists återinträde vid k. operan nu ej är särdeles aflägsen, taga vi för alldeles gifvet. Hans dugande förmåga och erfarenhet hafva alltför länge saknats. K. Dramatiska teatern. I måndags afton hade åter ett nytt program fyllt denna teaters salong. Konun- gen och prinsarne Carl och Eugen öfvervoro före- ställningen. Densamma öppnades med en enaktskomedi af Adolf Wilbrandt, »Fångad», hvilken ägde förtjänsten af ett rätt fyndigt uppslag och några lustiga små förvecklingar, som höllo publikens intresse och mun- terhet vid lif. Särskildt koncentrerade sig dessa kring herr Personnes öfverdådigt roliga och fint ny- anserade framställning af d:r Leonard, den lyriskt anlagde épouseuren i stycket, som har till speciali- tet att svärma »olyckligt» för redan engagerade fö- remål, men som till sist genom sina vänners lilla list blir »fångad» på rena allvaret af den unga flicka, som älskar honom, och hvilken i fröken Svanström hade fått en synnerligen täck representant. Kom så aftonens pièce de résistance, Fram von Schönthans treaktsskådespel »Den gyllene boken», ett stycke som nog innebar åtskillig öfverraskning för den publik, som förut lärt känna författaren till »Sabinskornas bortröfvande» m. fl. från en helt an- nan sida. Lustspelsförfattaren har denna gång tagit sig före en allvarligare uppgift och sökt göra en sede- komedi, och hans rutin har förhjälpt honom till att icke alldeles misslyckas, om än resultatet långt ifrån är i sin helhet godt. Vi sakna utrymme att när- mare redogöra för den vidlyftiga intrigen, utan nämna endast i korthet, att handlingens driffjäder utgöres af en usurperad titel och därpå beroende samhälls- ställning. Den verklige grefve Bretelles, den siste af sin ätt, har dött i unga år af följderna af en duell, och hans kammartjänare har stulit hans titel och därigenom vunnit stor både världslig ära och lycka. Men på dödsbädden tvinga honom samvets- kvalen att bekänna allt för sina barn, och sedan står emellan dem den stora striden om sanningens seger eller ett framhärdande i lögnen, en strid mel- lan dottern, den hjärtegorla och upphöjda Hanna (fru Fahlman), som redan förut utstötts ur den för- ment förnäma familjen för sin mesallians med den fattige vetenskapsmannen Henrik Klussmann (hr Bœckstrô'm), och mellan den i sin egoism och aristo- kratiska högdragenhet hårdnade sonen, hofmannen Georg Bretelles (hr Hillberg), hvilken dock till sist förkrossad ger efter och offrar den yttre skenäran för en gedignare lycka. Hr Hillberg löste sin fordrande uppgift med van- lig öfverlägsenhet, och det goda professorsparet Kluss- manns nyss nämnda representanter förlänade åt det- samma den rätta varma trohjärtenheten. Som en tvifvelaktig polsk adelsman, von Lasansky, som un- der sina forskningar i och för en slags adlig genea- logi, en adelns »gyllene bok», kommit den Bretell- ska hemligheten på spåren och nu söker slå mynt af sin farliga kunskap, hade hr Fredrikson en bril- jant afton. Fröken Seelig — den stolte Georg Bre- telles förtryckta lilla hustru, hvilkeDS kärlek dock till sist segrande ger honom den bästa ersättning, när den yttre ståten störtar samman — inlade myc- ken vinnande innerlighet i sitt spel. Nekas kan ej, att det är något för mycket af tysk dussinroman öfver von Schönthans skådespel, men det förtjänstfulla framförandet plus det spännande i intrigen förklara premierens framgång och garantera förmodligen en serie goda hus. Johannes Elmblad, den framstående bassångaren, gaf onsdagen den 15 dennes konsert i Vetenskaps- akademiens hörsal inför en så godt som fulltalig publik, hvilken med det lifligaste intresse åhörde hr E:s föredrag af ett stort antal sånger af den mest skilda karaktär, från Pogners anförande i Wag- ners »Mästersångarne» till den engelska visan »Thru sailor boys», som bisserades. Och om den aktade konstnären denna afton måhända ej var vid allra bästa diposition, så kunde man dock ej undgå att beundra hans sant musikaliska föredrag och den konst, med hvilken han förstår att tygla den väl- diga stämman. Svårt är ock att veta, hvad man bör sätta främst, hans känsliga och gripande före- drag af stycken sådana som Emil Sjögrens ballad »Slafvens dröm» och Schumanns »Röda Hanna» eller hans uppsluppna och humoristiska tolkning af sånger sådana som Sjögrens »Contrabandiéren», Schumanns »Korten ljuga ej» och den ofvannämnda engelska visan. Vi instämma ock i från andra håll uttalade önskningar, att det måtte beredas allmän heten tillfälle få höra hr E. å k. operans scen, t. ex. som Falstaff. Hr E. hade knappast kunnat få ett bättre biträde vid sin konsert än fru Sterky, hvilken på sitt vanliga genommusikaliska sätt utförde några sånger. Ackompagnemanget sköttes högst förträffligt af fröken Ellen Dorph och herr Emil Sjögren. En musik- och Bellmansafton var sistl. fredag an- ordnad i Vetenskapsakademiens hörsal af hr Sven Scholander. Det ovanliga programmet hade till trängsel fyllt salen med en mycket fin publik. Hr S. föredrog nära nog ett tjog olika sånger, däraf hälften bellmanssånger. Ehuru just ej begåfvad med någon synnerligen väfljudande röst, förstår hr S. dock att i sitt föredrag inlägga så mycket lif, kän- sla och karaktär, att han ovillkorligen rycker sina åhörare med sig. Han ackompagnerar sig äfven för- träffligt på sin luta. Också ljöd bifallet allt lifligare för livarje nummer. Af programmets talrika num- mer torde särskildt böra framhållas de franska vi- sorna samt Fredmans sånger n:r 4 om riddaredens afläggande i ordenskapitlet och n:r 6, parentationen öfver bränvinsbrännaren Lundholm. — Hr. S. kom- I begäran att gifva ytterligare en soaré efter Tor Aulins konsert sistlidne tisdag hade fyllt Mu- sikaliska akademiens sal med en synnerligen anime- rad publik, bland hvilken märktes flertalet af huf- vudstadens mest framstående musikkännare och mu- sikidkare. Konserten var ock synnerligen intressant. Den inleddes med en konsert-uvertyr för orkester af L. Norman, förträffligt utförd af k. hofkapellet un- der anförande af förste hofkapellmästaren C. Nord- qvist. Genast vid sitt inträde hälsades denne med så kraftiga och ihållande applåder, att det artade sig till en formlig ovation, som ej kunde misstydas. Vidare utfördes Bachs utomordentligt vackra kon- sert i d-moll för två violiner, där de tvänne soli på ett ypperligt sätt föredrogos af konsertgifvaren och hr Zetterqvist. Hr Aulin spelade dessutom sin vid ett föregående tillfälle härstädes utförda konsert för vio- lin och orkester i a-moll, i hvars trenne satser kon- sertgifvaren hade rikligt tillfälle att lägga i dagen både sin mindre vanliga begåfning som tonsättare och sin högt uppdrifna färdighet och smak som exekutör. Dessa senare egenskaper frambäfdes yt- terligare i programmets båda slutnummer. Ett syn- nerligen värdefullt biträde hade hr A. fått i fru Ellen Gulbranson, hvilken på ett öfverdådigt präk- tigt sätt föredrog andra aktens första scen ur »Tann- häuser», hvarigenom den begåfvade konstnärinnan dokumenterade sig som en utmärkt wagnersångerska. För dylika uppgifter torde fru G:s kraftiga stämma och lifliga föredrag också bäst lämpa sig. Hennes utförande af E. Sjögrens romanser gjorde sig ej fullt så bra gällande. — Hofkapellets utförande af Saint- Saëns’ »Spökdansen» väckte så lifligt bifall, att det målande stycket måste omtagas. Mâtiné till förmån för arbetsskolan för lytta och vanföra gifves i morgon Maria bebådelsedag i Mu- sikaliska akademien. Flere af våra mest framstående sångare och sångerskor medverka, bl. a. fru Edling och hr Odmann. Hr Axel Rundberg gifver påskdagen mâtiné i Berns salong efter ett omväxlande program, som meddelas i nästa n:r. Konstnärskarnevalen går, som bekant, i afton af stapeln i Berns salonger. Att den i år liksom före- gående år kommer att locka talrika deltagare, kan man taga. för gifvet, helst som intet sparats för att göra anordningarna och det hela så lockande som möjligt. En lärarinnas roman. En svensk kulturbild, tecknad på verklighetens grand för Idun af Algot Sandberg. (Forts.) Len fjärde augusti — en onsdag — samman- trädde stiftmötet. Redan.på morgonen hade det förmärkts ett ovanligt lif i staden, ty från lands- bygden hade infunnit sig öfver ett hundratal lärare och lärarinnor samt nära ett femtiotal präster. Klockan nio ringde kyrkklockorna till gudstjänst, ocb man samlades i det vackra templet till ge- mensam andakt. Det var högtidligt. Tre präster stodo för altaret, öfverallt bland de festklädda skarorna syntes de hvita prästkragarne. Och sången, utförd af en blandad kör lärare och lära- rinnor, ljöd mäktig och fulltonig under de åldriga hvalfven. Så besteg kyrkoherden och folkskole- inspektören Odén predikostolen. Han var en hög- en CO oj g 2S ■?! V) 03 CO ö «rf ■*» UL. eS bO C/> :0 OgJ U 5 © 8 Q 2 :rf X 3

-eg > 2 rf N f-. ra** © 'ö ■33 ® ö 2 3 rf m ss» a © ?-< «>43 «s* a g»« — j» cg to a» srtS® ■°=SE ■öfuW °ctf > H ■ ♦n» > H eö a* Ph Lrisnedsttttning å -»*», ' Spis-2cHnäclcebröd. Bepär nrlslrurAnt I O. W, SCHUMACHER Kongl. hofleverantör xv (i < lO 4t lh I XV c alses 2c Eiscuits fäs hos de flesta