Sida 260
Om musiken till Runebergs dikter, af Karl Flodin
KARL FLODIN.
Nils Möller, Sånger med piano. (S. o.). Asger Hamerik, » 1843, ^ Sange ved Piano, Stockholm, Abr. Lundqvist «Den döende krigaren», i enkel visform.
OTTO VON FIEANDT.
A. F. Lindblad, Sånger och visor. (S. o.). I «Otto v. Fieandt» har tonsättaren funnit ett likaså originellt som lustigt uttryck för humorn. Äfven här tyder det djärfva och säkra greppet på den dramatiska begåfning, hvilken i allmänhet ger Lindblads tonsättningar ett så friskt lif.
SANDELS.
Karl Collan, Fyra Fänrik Ståls sägner. (S. o.).
Jean Sibelius, * 1865, Sandels, tondikt för manskör och orkester. Manuskript. Prisbelönad 1898 af Sällskapet M. M. Denna komposition är den största och mest betydande, som någon tonsättare hittills skapat till text af Runebei^. Det orkestrala arbetet är mästerligt och ger en fullkomlig bild af stridens annalkande och dess fulla gång, utan att några synnerligt starka eller grella effekter användts. Sången är för det mesta monoton — dikten är genomkomponerad — reciterande, höjer sig endast på viktigare ställen till en melodisk fras af mycken enkelhet, men stor pr^;nans, utvecklar sig från en- och tvåstämmig till klingande fyrstämmighet vid momenten «Det var storm, det var brak» o. s. v. samt till sist till en ståtlig, segerjublande hymn i marschtakt, hvilken afslutar den storslagna kompositionen.
A. F. Lindblad, Sånger och visor. (S. o.). «Sandels» är en liten, lyckligt funnen melodi, som vinner stora proportioner genom det ständigt allt rörligare ackompanjemanget.
DE TVÄ DRAGONERNE.
A. F. Lindblad, Sånger och visor. (S. o.). «De tvä dragoneme» är till den melodiska och rjrtmiska uppfinningen måhända den
260
Källa: Internet Archive ·
