Johan Ludvig Runebergs hundraårsminne: festskrift den 5 februari 1904

OM ORDSTÄLLNINGEN HOS RUNEBERG.

F. GUSTAFSSON.

lim hvarje konstform erbjuder vanskligheter för forskaren, som vill upptäcka lagbundenhet i dessa företeelser och skapelser, mer individuella och fria än de flesta andra föremål för vetenskaplig undersökning, sä gäller detta i särskildt hög grad om den poetiska tekniken, om skaldespråkets mångskiftande gestaltningar. Till och med den jämförelsevis fasta uppränningen i den metriska väfnaden har icke sällan kunnat föra betraktaren på orätt spår. Då man t. ex. icke funnit en fullständig kongruens emellan den logiska eller grammatikaliska accenten och den metriska tonvikten, har man icke nöjt sig med det sakförhållandet, den regeln, som bland andra F. Wulff konstaterat, att dylika inkongruenser, att svaga taktdelar allmänt, men dock med en viss inskränkning förekomma i svensk poesi, utan man har äfven hos Runeberg*, som tydligt angifvit sin metriska uppfattning, trott sig kunna till metrisk norm taga de vanliga ordtaktema och därmed tillskrifvit honom ett metriskt virrvarr, lika orimligt i sig som omöjligt hos honom. Det kan icke nog ofta framhållas att skalderna rent af med afsikt, med oförtydbar

* Det oriktiga i detta förfarande har Dyligen uppvisats af J. Paulson i tidskriften Spiftk och stil, 1902, p. 145 ff.

30