John Hall

300 INNAN SOL (iÅl{ NKD.

näpna korgar och filosofera öfver dem med sina (ippvaktande kavaljerer.

Intet ställe hade så många resurser som Gunnebo!

I trädgården funnos för resten alla möjliga djur, somliga gingo fritt omkring, andra förvarades i burar. Ekorreburen var oftast målet för damernas vandringar. De beundrade de täcka varelserna, som blixtsnabbt kilade upp och ner och hoppade från gren till gren i den stora granen, som stod i burens midt. De slucko hasselnötter mellan ståltrådsgallren, och när de kvicka djuren grepo tag i nötterna och satte sig på hnk med de yfviga plymsvansarne stående rakt upp i vädret och skalade nötterna med sina spetsiga tänder, hvad de vackra damerna hade roligt!

Men ingen enda kunde, oaktadt värdens enträgna anhållan, förmås att visa något annat intresse än förskräckelsens för ormarne i den stora ormgropen. H varje afton gick John Hall med en mjölkskål i hand för att mata sina favoriter, och långa stunder kunde han sitta och iakttaga dem, när de krälade fram till skålen och drucko den söta mjölken. Han hade särskilda namn på hvar och en af ormarne, och Pehr Hackman, som var en kvick karl och som låg i ständiga processer med (iarnegie, påstod, att John Hall uppkallat .sina ormar efter sina handelsbokhållare på contoirel, och att den stinnaste ormen hette David (iarnejiie, men delta påstående förnekade John på det allra ifrigaste.

\'id sidan om vattenkonsten låg orangeriet, en läck byggnad, |»rydd med sfinxer i basrelief öfver dörrarne och med en »Ippen korridor med kolonner. I denna byggnad utgjorde dl rum lnsllms. |)rt hade spegelglas i lakel <icli på viiggariic, (tcli friherrinnan