Sida 419
När det käraste gick
NÄR DET KÄRASTE GICK. 413
portnyckeln till det Hallska palatset, som ej längre var hans.
Plötsligen reste han upp hufvudet, och hans ögon återfingo ungdomselden, då han sade:
— Vet Pehr Backman, hvad jag tänker på! Jag tänker, att lidandet är en ränta, som naturen noggrant betalar oss. Jag bör nu redan ha förtärt kapitalet och kan med ett förnyadt hopp emotse lyckligare tider. Förr eller senare skall min rättvisa sak hemgå med seger! Och då skall också det ske, på hvilket jag nu tänker. Jag är glad, att jag medtagit denna nyckel, mycket glad, mycket glad !
Och John Hall lade ner hufvudet på armarne, som han stödde mot bordet och bröt ut i djupa snvftninoar.
Källa: Internet Archive ·
