Sida 508
Fågeln
602 FÅGELN.
skulle kunna skydda sin ende vän från den elako katten, som strök omkring i huset. Han hade bedt sin värd, smeden, öch dennes hustru på det allra bevekligaste att göra sig af med katten, men därpå ville dessa ingalunda ingå. Däremot hade de på heder och tro lofvat att aldrig lämna köksdörren öppen under herr Halls frånvaro, ooh hittills hade allt gått väl. Men ibland kunde John Hall gripas af ångest, alt det »gnmögda odjuret' smugit sig in i köket och gjort hans lilla vän förtret, och då blef det omöjligt för honom att sitla stilla i den mörka och kvafva tryckerilokalen. Han måste burdus hem för alt öfvcrlyga sig om atl Pipi ännu lefde.
— Nu far John Hall sina katfbekymmor, hviskade arbetarne på tryckeriet sins emellan, ty de kände väl till symptomerna. Men de skrattade ej åt Hallen, de tyckte tvärtom synd om den gamle mannen, som saff borta vid fönstret tåligt och stilla, nedböjd öfver sitt arbete, med det långa, tofviga, hvita skägget böljande ner på bröstet. I like Hallen hade sagt, att när han hörde J*ipi .sjunga, tyckte han sig vara ålor j)å sift Gunnebo och lyssna till fågelsången i den vafkra parken och trädgården. Och på tryckeriet fanns ingen, som ej hört talas om rike Hallens (iimnebo.
Denjia julimorgon .sjöng Pipi särskild! muntert, när John stod framför buren, hvisslande och småpratande. Den si.sta drillen kom alltjämt gällare och högre än den föregående. Det var som om Pipi ville .««vara på hvarje ord, som John sade till honom. John hvisslade och lalaflc myckel lågt, men fågeln HJöng mycket luigl.
— Jn, ja, ja, ja, Pipi, nu får jag gå till milt
Källa: Internet Archive ·
