John Hall

FÅGELN. 603

arbete. Jag skall ha en sockerbit till dig, när jag kommer åter.

Pipi drillade muntert.

— Det lofvar jag dig. Stackars min lilla Pipi! Du sliter också ondt. Hvem skulle under John Halls välmaktsdagar ha trott, att hans lilla fågel skulle behöfva sakna en sockerbit?

Fågeln slog till en lång drill.

■ — Du är inte van vid bättre, du, din stackare. Men du får kanske vänja dig till sämre, när jag blir skröpligare och ej orkar arbeta. Jag har aldrig hört dig sjunga som i dag. Det brukar betyda en lyckosam händelse för mig, när du sjunger synnerligen mycket. Jag vet ej rätt hvilken händelse, som skulle kunna vara lyckosam för mig. Om jag finge komma åter till mitt Gunnebo och dö där — Hå, hå, ja, ja! Farväl Pipi, håll dig munter och kry, tills jag kommer åter. Oroa dig inte för honom — Jag stänger dörren väl efter mig. Nog går jag ofta i distraktioner och glömmer hvad jag har för handen, men det glömmer jag aldrig.

John stod en lång stund och kände efter att dörren var väl stängd och att haspen fastnat i klykan, ty ingen vindstöt kunde få upp dörren, när haspen låg rätt i klykan. Dock John nöjde sig ej med dessa försiktighetsmått. Innan han gick ut genom den lilla trädgården, i hvars midt huset låg, knackade han på fönstret till kammaren.

— Madam är ju god och låser dörren, när madam går till smedjan med middagsmaten, sade han.

— Det behöfver herr Hall inte förmana mig att göra, ljöd en ovänlig röst inifrån kammaren. Jag vill inte bli bestulen på det lilla jag har, och komma